Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

Arvet efter mor är värderingar

Jag var inte beredd. Visst hade mors hälsa försvagats under en tid, och hon var ju över 93 år gammal. Jag var ändå inte beredd när hon stilla och fridfullt lämnade jordelivet på morgonen 10 december. Allt blev tomrum, sorg och saknad. Samtidigt kände vi som barn stor tacksamhet över att mor fick vara hemma ända till slutet. Hemmet var henne mycket kärt.

Jag var lika oförberedd på ansvaret. Det var en oerhört stark förväntan som landade på axlarna. Att bära föräldrarnas värderingar. När jag nämnde detta för en god vän replikerade han snabbt: ”Nu är det din tur. Att stå upp för värderingar och föra dem vidare.”

Livet liknas ibland med en väv. När livet är slut är väven klar, med trådar som ingen kan räkna, och med de mest skiftande färger och uttryck. Vi barn, och andra nära och kära, fick bli en del av mors livsväv. Men hon finns också i vår väv, var och ens.

Plötsligt syns värderingarna allt tydligare. Mor var förnöjsam och osjälvisk. Det fanns alltid en ton av tacksamhet, och hon såg medmänniskan. När vi gick och handlade tillsammans på Hemköp i Trollhättan blev hon starkt berörd av den unga kvinnan som satt och tiggde utanför butiken. ”Varför måste du sitta här? Det är inte rätt, det är inte rättvist”. De talade inte samma språk men förstod ändå varandra. När jag dagen före mors bortgång handlade i butiken frågade den unga kvinnan efter mor. När jag berättade att mors hälsa var svag tårades hennes ögon. Jag kommer aldrig att glömma det.

Mor orkade inte följa nyhetsflödet det sista året. Ibland tänker jag att hon förskonades från mycket. Hon hade till exempel aldrig kunnat förstå en migrationspolitik som bygger murar och som försvårar att familjer kan återförenas. Om jag kände henne rätt hade hon sagt med skärpa: ”Hade du själv önskat bli behandlad på det sättet?”

Mor var ett stort stöd för mig. Hon intresserade sig till och med för mitt arbete och läste Balans för att se vad hennes son hittade på. En helig stund var när jag varje söndag kväll ringde mor från perrongen i Göteborg. Telefonsamtalet hade obligatoriska inslag. Hon frågade vad jag skulle göra till veckan, och jag svarade med att ge några glimtar och fick då responsen: ”Det blir i alla fall inte långtråkigt”. Samtalet avslutades med att hon sa: ”Ha nu en bra vecka”. Reser man så långt bort som till Stockholm kan det bli svårt att hålla kontakt. Så hade det ju varit under hennes uppväxt.

Humor är en stor tillgång, och jag känner ingen som levererar så många one-liners som mor gjorde. När vi träffas i släkten skrattar vi ofta åt hennes oväntade och dråpliga kommentarer. Ett exempel är när hon vid 90 års ålder högst motvilligt började använda rullator: ”Det är ju bara något för pensionärer”. Ett annat är när hon tog ut pengar på bankomaten och konstaterade att ”nu kan vi ut och svira”.

Den sista tiden fick medarbetarna inom hemtjänsten i Trollhättan lära känna hennes värderingar och humor. Det var rörande att se hur fint dessa änglar hjälpte mor med alla praktiska bestyr. Dag som natt. Ibland ställs frågan om änglar finns. För mig finns det bara ett svar, för jag har själv mött några.

Det var alltid känslosamt att säga hej då till mor. Efter avskedskramen kom hon på senare tid fram en gång till och klappade hårt på kinden, sedan vinkade hon från fönstret. Nu har vi fått vinka hej då till mor. Med de brister jag har vill jag försöka förvalta arvet efter mor. Ett arv av värderingar, främst synen på medmänniskan.

Jag visste inte att ledaren skulle komma att handla om mor. Men jag brukar skriva om sådant som ligger mig varmt om hjärtat och därför fanns det inte något alternativ. Detta är för övrigt den sista ledaren jag skriver i Balans. Jag försvinner inte för den sakens skull utan återkommer i andra format i tidningen. Jag vill hursomhelst passa på att tacka för responsen jag fått på mina alster. Det är så stimulerande att höra när en och annan plockar upp en tanke och gör något konkret av den.

Till sist: Ha nu ett bra år, och se till att det inte blir långtråkigt!

Ledare i Balans #1/2017

6 kommentarer

God Jul, kära vänner

Ännu ett år går mot sitt slut. 2016 blev kanske inte helt som vi hoppades. Brexit, Donald J. Trump och terrordåd nämner många som exempel på allt omtumlande som hänt. På det personliga planet blev hösten annorlunda med sjukdom i familjen och min mors bortgång 10 december.

En god vän önskade oss idag God Jul och citerade samtidigt en vers ur Edvard Evers fina julsång ”Jul, jul, strålande jul”:

Kom, kom signade jul
Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gått till ro,
över de ungas dagande bo
Kom, kom, signade jul,
sänk dina vita vingar

Texten innefattar en del av den verklighet vi varken kan eller ska blunda för. Det finns samtidigt något hoppfullt i julens budskap, något som är större än allt annat.

Jag vill därför önska dig en God och Välsignad Jul!

Kommentera

Med glöd och längtan in i framtiden

Allt ljus på Ben Wood alias Bengt Skough.

Allt ljus på Ben Wood alias Bengt Skough.

Det är 9 november 2016 på morgonen. Hela världen nås av det överraskande och omtumlande budskapet att Donald J. Trump blir USA:s näste president. Men varken presidentval eller djup snö stoppar framtidsentusiaster. De pulsar fram i snön på Stadsgårdskajen i Stockholm där Fotografiska ligger inbäddat i dimma. Sådan är inramningen runt Vismas framtidsdag – Forward 2016.

Först ut är Rob Nixon från Australien. Han är mest känd som författare till boken ”Remaining Relevant – the future of the accounting profession” och far runt vår jord och predikar om hur branschen måste ställa om. Nixon är extremt tydlig med vad digitaliseringen medför. Alla utmaningar. Alla möjligheter. Egentligen är det inget nytt, förutom att det NU är dags att göra förändringen. På väg mot ”Real time accounting”.

Allt handlar inte om digitalisering. På en publikfråga utvecklar Rob Nixon begreppet ”financial intimacy”. En lång relation med kunden lägger bästa grunden för värdeskapande och framåtriktad rådgivning, särskilt som redovisningskonsulten, revisorn eller rådgivaren ofta vet saker om kunden som ingen annan har kännedom om, inte ens kunden själv.

FAR:s egen framtidsgeneral Bengt Skough, alias Ben Wood (eller är det tvärtom), äntrar scenen. Budskapet bygger på framtidsrapporten ”Nyckeln till framtiden”, och Skough ackompanjerar föregående talare på ett övertygande sätt. Varje byrå behöver mejsla fram en affärsplan utifrån en tydlig affärsmodell. Något som särskilt sätter ledarskapet på prov är att förändra principerna för prissättning efter 100 år av timdebitering. I det digitala landskapet är timmar ingen bra bas, om de någonsin har varit det, för värdet av en tjänst.

Anna-Bella Packwood, redovisningskonsult på Deskjockeys, berättar på Fotografiska om hur byrån inspirerades av FAR:s första framtidsstudie 2013. Då föddes en längtan men också ett mod att förändra. Med utgångspunkt i en ny affärsmodell är alla medarbetare nu involverade i det ständiga förändringsarbetet. Och Deskjockeys växer med god lönsamhet. Nästa steg är att gå från fasta priser till värdeprissättning, och för balansen i livet är sex timmars arbetsdag ett viktigt mål. Årets framtidsbyrå 2014 sätter hela tiden nya mål.

Efter Forward 2016 grunnar jag på varför uppskattningsvis cirka 20 procent av byråerna hängivet och påtagligt utvecklar sina verksamheter inför framtiden. Jag funderar också på varför övriga 80 procent inte gör det. Det finns ju inget som behöver inväntas; varken lagstiftning eller system och program, inte heller något speciellt startskott, inte ens FAR:s utbildning av ledare eller digitala stöd i affärsutvecklingen.

Jag tror stenhårt på betydelsen av visioner som sätter ord på drömtillståndet, dit man verkligen vill, och som får bollen att rulla. Det måste ju bli action. På nätet läser jag: ”En vision är en framtidsbild som är så magnetisk att den driver till handling. En stark vision fungerar både som bränsle och vägvisare, och den hjälper företaget att motivera medarbetare, attrahera kunder och partners och att ta strategiskt viktiga beslut.”

En uttalad färdriktning gör det också enklare att sätta mål, och utvecklingstakten accelererar sedan av sig själv. Dessvärre gäller även det motsatta – utan en vision och tydliga mål går det knappast att starta upp ett förändringsarbete. Här kan jag inte låta bli att återge den berömda ordväxlingen ur Alice i Underlandet. Alice frågar klockarkatten:
– Vilken väg ska jag ta härifrån?
– Det beror på vart du vill komma, svarar katten.
– Det vet jag inte, svarar Alice.
– Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar, säger katten.

Saknar ni en vision som ger färdriktning och glöd? Den mest digitala byrån. Den mest hållbara byrån. Den mest lönsamma byrån. Den mest … Nej, nej. Ni ska välja en vision som passar er och era kunder. Eftersom vanans makt är så stor och stark är det avgörande att alla medarbetare är med i processen. Det måste dessutom få ta lite tid att finna den rätta visionen. När visionen väl är på plats börjar det hända saker.

Ledare i Balans #10/2016

 

2 kommentarer

Sida 1 av 206

Powered by lovecraft Anders Norén