Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

Författare: Dan Sida 2 av 229

Den ende som kallade mig Danne

Min älskade morbror Victor har flyttat till en annan värld. Det är inte länge sedan vi samlades på hans 90-årskalas i Trollhättan. Men igår tog Victors jordeliv slut efter en kort tids sjukdom.

Victor betydde väldigt mycket för många, inte minst för mina systrar och mig. Han var inte bara vår morbror, han var samtidigt lite av en storebror under uppväxtåren i Trollhättan. Victor var för övrigt den ende som kallade mig Danne.

Victor var sportig. Som lärare coachade han flera gånger sina klasslag till framgångar i både fotboll och volleyboll. Och när han inte drillade sina elever blev jag ofta inbjuden till träningspass.

Alla uppskattade Victors humor, och den följde honom hela vägen. Till och med i den sista veckans samtal om liv och död fanns en bubblande livsglädje med inslag av hans karakteristiska humor.

Victors intresse för vad som hände i omvärlden, liksom hans klarsyn och tro, har starkt bidragit till min världsbild. Och i Victors sällskap var jag alltid trygg. I oroliga tider som dessa hade jag behövt honom mer än någonsin tidigare.

Jag saknar morbror Victor.

Revisorsinspektionen går som katten kring het gröt

Revisorsinspektionen (RI) har i många år undvikit att gå i närkamp med den råddiga och ständigt omstridda kommunrevisionen. Men nu har RI genomfört en så kallad tematillsyn avseende revisionsbyråernas medverkan vid den finansiella revisionen av kommuner och regioner. Det var på tiden.

Debatten handlar ofta om oberoendeproblem eftersom politiker (de förtroendevalda revisorerna) granskar andra politiker. Och de sakkunniga biträdenas (de auktoriserade revisorernas) möjlighet att göra en självständig bedömning av vad som är väsentligt och/eller riskfyllt är i praktiken kringskuren. Samma begränsning gäller valet av granskningsåtgärder. En annan problematik gäller avsaknaden av en entydig god revisionssed som säkerställer omfattning och kvalitet på revisionen.

RI drar en rad slutsatser i sin tematillsyn. En sådan är att den urgamla modellen för kommunrevision inte medger förutsättningar för att de goda sederna (revisors- respektive revisionssed) alltid kan uppfyllas. Annorlunda uttryckt kan revisionens omfattning och kvalitet variera på ett sätt som gör att den inte är jämförbar mellan olika kommuner respektive regioner.

En annan av RI:s slutsatser är att tillsynen av revisionen behöver stärkas. Motsägelsefullt nog signalerar tillsynsmyndigheten att den tänker avstå från att utöva egentlig tillsyn till dess att den goda revisionsseden klargjorts genom en anpassad standard för redovisningsrevision. Dessutom befinner sig den granskning som auktoriserade revisorer utför på uppdrag av så kallade revisionskontor (hos kommuner och regioner) utom räckhåll för RI:s tillsyn. Resultatet av den granskningen utgör nämligen inte bedömningsunderlag för annan än uppdragsgivaren.

RI konstaterar vidare att kommunernas förfrågningsunderlag till revisionsbyråerna är oklara. De vet inte vad de beställer.

En gång hörde jag en revisor säga att kommunrevisionen är bättre än sitt rykte. Vad RI skriver i sin rapport bekräftar snarare att ryktet är sant, och att kommunrevisionen måste stöpas om i grunden. Ändå går RI som katten kring het gröt. Lågvattenmärket är när RI föreslår att en annan form av granskning än revision kan övervägas. Varför? Det skulle bara leda till ännu större otydlighet. Den omfattande och nästan alltid komplexa verksamheten i kommuner och regioner måste självklart vara föremål för full revision. Ur ett medborgarperspektiv är allt annat otänkbart. Av detta följer också att det måste vara auktoriserade revisorer som självständigt svarar för revisionen av kommuners och regioners finansiella rapportering.

Frågan är vem som nu tar bollen. På RI låter det som att tillsynsmyndigheten gjort sitt i och med sin övergripande tematillsyn. Pressen på regeringen att agera kraftfullt blir därmed inte tillräcklig. Vi måste komma ihåg att det nionde riksdagspartiet (kommunernas inflytande i rikspolitiken) alltid motverkar genomgripande förändringar på området. Jag är därför rädd att RI:s rapport snart kan läggas till den långa raden av inspel som dessvärre inte lyckats rubba den svenska 1800-talsmodellen för kommunrevision.

Om inte RI driver behovet av förändring med stor frenesi, vem ska då göra det? RI har väl till och med en skyldighet att göra det. En tillsynsmyndighet för revision måste rimligen säkerställa att den kan utöva en effektiv tillsyn över granskningsuppgiften avseende en så väsentlig del av samhället som landets kommuner och regioner.

Eller ska vi sätta hoppet till att branschorganisationen FAR förbjuder landets revisorer att medverka i uppdrag där de goda sederna inte går att uppfylla? En revisorsstrejk – är det vad som krävs för att tvinga fram en högkvalitativ och jämförbar kommunrevision?

Bättre att höja aktiekapitalet

Som bekant sänktes det lägsta tillåtna aktiekapitalet för aktiebolag vid årsskiftet från 50 000 kronor till 25 000. Syftet är att aktiebolaget ska vara ännu mer tillgängligt för den som vill starta exempelvis ett tjänsteföretag.

Det låter lovvärt men är i själva verket en ogenomtänkt och floskeldriven förändring sprungen ur januariavtalet.

Tyvärr används mindre aktiebolag som verktyg i brottslig verksamhet. Till det har de nu 10 år gamla reformerna om sänkt aktiekapital till 50 000 kronor och slopad revisionsplikt bidragit. Vad händer när aktiekapitalet nu blir ännu lägre?

För många bolag kommer det låga aktiekapitalet medföra krav på att upprätta en kontrollbalansräkning redan vid starten av verksamheten. Och om aktiebolagslagens regler för kontrollbalansräkning inte följs uppkommer ett personligt betalningsansvar för styrelsens ledamöter. Som Svenskt Näringsliv påtalar i sitt remissvar riskerar den som driver ett aktiebolag därför att förlora mycket mer än enbart kapitalinsatsen. Det är svårt att tänka sig ett tråkigare välkomnande in i företagandet. I sammanhanget vill jag heller inte tänka på alla processkostnader för näringsliv och samhälle.

Redan när kravet på aktiekapital sänktes till 50 000 kronor borde reglerna för borgenärsskydd ha stöpts om. Att tillämpa reglerna om kontrollbalansräkning kostar nämligen tid och pengar när bolaget har ont om just tid och pengar. Det vore mer konstruktivt att koppla borgenärsskyddet till likviditeten. Det brittiska konceptet ”wrongful trading” är väl värt att studera.

Allra värst är att den aktuella sänkningen till 25 000 kronor sänder fel signaler. Det måste finnas ett kapital som gör att en verksamhet överlever minsta vindpust. För effektiviteten i näringslivet vore det dessutom bra om vi återställde statusen på aktiebolaget som en förtroendebärande företagsform. Det förutsätter ett aktiekapital på minst 100 000 kronor och revision. För mindre och okomplicerade verksamheter behövs istället en ny företagsform – AB light – med anpassade regler för kapitalkrav, redovisning och borgenärsskydd.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén