Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

Kategori: Personligt (Sida 1 av 32)

40 år senare

Jag besöker idag Handelshögskolan i Göteborg för att hålla en föreläsning. Ämnet är revision, och studenterna går på en nyinrättad magisterkurs.

Som gästföreläsare har jag full frihet att ge min personliga syn på nyttan med revision i näringsliv och samhälle. Jag kommer även att belysa några praktiska fall utifrån min egen erfarenhet och samtidigt ge tips om hur man blir en bra revisor. Mot slutet vill jag diskutera professionens utveckling och den framtida revisionens möjligheter och utmaningar.

Det låter som en föreläsning jag själv gärna hade gått på … Till bilden hör att det är 40 år sedan jag började att studera vid Handelshögskolan i Göteborg. Det känns overkligt, verkligen overkligt.

4 kommentarer

Alla behöver en revisor

Gunilla Svedberg är president i Rotary Göteborg-Kungsporten.

Gunilla Svedberg är president i Rotary Göteborg-Kungsporten.

Det blev ett annorlunda fredagsmys för rotarianerna i disponentvillan vid Lyckholms gamla fabriker. Jag var nämligen inbjuden att hålla ett föredrag hos Rotary Göteborg-Kungsporten. Till bilden hör att FAR-medlemmen Gunilla Svedberg är president i klubben.

Jag inledde med att påstå att alla behöver en revisor. Inte bara för trygghet och effektivitet i företagandet, utan också för förtroende och tillit i ett bredare perspektiv.

Uppgifter och data har aldrig tidigare varit så lättillgängliga som nu. Ändå förekommer desinformation, fake news och alternativa fakta som många tycks gå på. Det är därför alla behöver en revisor. Någon som tar reda på fakta och pedagogiskt visar på sanningen. För det finns väl bara en sanning!?

Och föremålet för revision behöver inte vara redovisning. Det kan vara något annat som går att mäta. Insikten att allt faktiskt går att mäta gör revisionens räckvidd oändlig. Frågestunden efter föredraget bekräftar att behovet av revision är stort. Lika stort som behovet av sanning.

Kommentera

Arvet efter mor är värderingar

Jag var inte beredd. Visst hade mors hälsa försvagats under en tid, och hon var ju över 93 år gammal. Jag var ändå inte beredd när hon stilla och fridfullt lämnade jordelivet på morgonen 10 december. Allt blev tomrum, sorg och saknad. Samtidigt kände vi som barn stor tacksamhet över att mor fick vara hemma ända till slutet. Hemmet var henne mycket kärt.

Jag var lika oförberedd på ansvaret. Det var en oerhört stark förväntan som landade på axlarna. Att bära föräldrarnas värderingar. När jag nämnde detta för en god vän replikerade han snabbt: ”Nu är det din tur. Att stå upp för värderingar och föra dem vidare.”

Livet liknas ibland med en väv. När livet är slut är väven klar, med trådar som ingen kan räkna, och med de mest skiftande färger och uttryck. Vi barn, och andra nära och kära, fick bli en del av mors livsväv. Men hon finns också i vår väv, var och ens.

Plötsligt syns värderingarna allt tydligare. Mor var förnöjsam och osjälvisk. Det fanns alltid en ton av tacksamhet, och hon såg medmänniskan. När vi gick och handlade tillsammans på Hemköp i Trollhättan blev hon starkt berörd av den unga kvinnan som satt och tiggde utanför butiken. ”Varför måste du sitta här? Det är inte rätt, det är inte rättvist”. De talade inte samma språk men förstod ändå varandra. När jag dagen före mors bortgång handlade i butiken frågade den unga kvinnan efter mor. När jag berättade att mors hälsa var svag tårades hennes ögon. Jag kommer aldrig att glömma det.

Mor orkade inte följa nyhetsflödet det sista året. Ibland tänker jag att hon förskonades från mycket. Hon hade till exempel aldrig kunnat förstå en migrationspolitik som bygger murar och som försvårar att familjer kan återförenas. Om jag kände henne rätt hade hon sagt med skärpa: ”Hade du själv önskat bli behandlad på det sättet?”

Mor var ett stort stöd för mig. Hon intresserade sig till och med för mitt arbete och läste Balans för att se vad hennes son hittade på. En helig stund var när jag varje söndag kväll ringde mor från perrongen i Göteborg. Telefonsamtalet hade obligatoriska inslag. Hon frågade vad jag skulle göra till veckan, och jag svarade med att ge några glimtar och fick då responsen: ”Det blir i alla fall inte långtråkigt”. Samtalet avslutades med att hon sa: ”Ha nu en bra vecka”. Reser man så långt bort som till Stockholm kan det bli svårt att hålla kontakt. Så hade det ju varit under hennes uppväxt.

Humor är en stor tillgång, och jag känner ingen som levererar så många one-liners som mor gjorde. När vi träffas i släkten skrattar vi ofta åt hennes oväntade och dråpliga kommentarer. Ett exempel är när hon vid 90 års ålder högst motvilligt började använda rullator: ”Det är ju bara något för pensionärer”. Ett annat är när hon tog ut pengar på bankomaten och konstaterade att ”nu kan vi ut och svira”.

Den sista tiden fick medarbetarna inom hemtjänsten i Trollhättan lära känna hennes värderingar och humor. Det var rörande att se hur fint dessa änglar hjälpte mor med alla praktiska bestyr. Dag som natt. Ibland ställs frågan om änglar finns. För mig finns det bara ett svar, för jag har själv mött några.

Det var alltid känslosamt att säga hej då till mor. Efter avskedskramen kom hon på senare tid fram en gång till och klappade hårt på kinden, sedan vinkade hon från fönstret. Nu har vi fått vinka hej då till mor. Med de brister jag har vill jag försöka förvalta arvet efter mor. Ett arv av värderingar, främst synen på medmänniskan.

Jag visste inte att ledaren skulle komma att handla om mor. Men jag brukar skriva om sådant som ligger mig varmt om hjärtat och därför fanns det inte något alternativ. Detta är för övrigt den sista ledaren jag skriver i Balans. Jag försvinner inte för den sakens skull utan återkommer i andra format i tidningen. Jag vill hursomhelst passa på att tacka för responsen jag fått på mina alster. Det är så stimulerande att höra när en och annan plockar upp en tanke och gör något konkret av den.

Till sist: Ha nu ett bra år, och se till att det inte blir långtråkigt!

Ledare i Balans #1/2017

6 kommentarer

Sida 1 av 32

Powered by lovecraft Anders Norén