Jag tror på Saab.

Varje gång jag säger de orden möter mig leenden jag mår bäst av att inte tolka. Min uppväxt i Trollhättan gör säkert sitt för att jag orkar gå mot strömmen. Men, jag tror inte på det som nu händer i och runt bolaget.

Victor Muller flyger över hela jordklotet och jagar samarbetspartners och ny finansiering. Det måste göras, men det räcker inte. Bolaget måste ju ställas om för att man ens ska kunna hoppas på lönsamhet. Jag kan ha missat något, men jag ser inte att det händer. Månad efter månad utbetalas, med stor svårighet, löner till alla anställda. Det håller inte. Varför anpassas inte kostymen nu när produktionen står stilla? Beror det på att bolaget inte har en styrelse värd namnet? I styrelsen sitter Victor Muller, ensam. Helgalet.  

Det är mycket som är störande i Saab-affären. EIBs segdragna process tar rekordet. Höjda ersättningar, i några fall dessutom retroaktiva, till ledning och styrelse är svåra att förstå. Sedan förstår jag inte allt tassande. Politikerna tassar, leverantörerna tassar, kronofogden tassar, media tassar – jag saknar en skarp analys av vad som håller på att hända i min gamla hemstad. Det duger inte att bara rapportera vad som sker. Kanske ligger Trollhättan för långt bort?

Frågorna är dessvärre fler än svaren. Hur ser ägarbilden bakom Saab egentligen ut? Finns det en dold agenda? Är det vi ser början på en bolagsplundring eller ska fabriken flyttas till Kina?

Jag vågar inte tänka på alla frågor och all oro som de anställda på Saab måste ha. Vad jag med säkerhet vet är att avsaknaden av styrelsearbete, omställning av verksamheten och öppen kommunikation gör en och annan Saab-freak tokig. 

Ännu tokigare, säger säkert många.