Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

För mycket transparens gör att man ser sämre

Precis när jag börjar skriva på den här ledaren öppnas stämman i SCA. En händelse som ser ut som en tanke, för jag tänker skriva om transparens. Och är det något bolag som i år har tvingats till extra öppenhet och transparens så är det väl SCA.

Förutom den ordinarie revisionen har det genomförts två granskningar inför stämman i SCA. Aktieägarna har därigenom fått ett mer omfattande beslutsunderlag än normalt. Jag noterar dock att ”mycket vill ha mer”. Det har ju höjts flera röster för att göra ytterligare och mer heltäckande granskningar.

Så här skrev jag på min blogg för något år sedan: ”Trust me”, säger James Bond till sin medföljande (ofta en så kallad Bond-brud) före hoppet från klippan eller ut ur flygplanet. Om han först hade redogjort för alla fysiska förutsättningar för hoppet hade förtroendet eller tilliten minskat. Alltför mycket kontroll och transparens leder fel.”

Kanske en lustig jämförelse, men är det säkert att det blir bättre med maximal öppenhet och transparens? Ska aktieägarna verkligen få veta precis allt? Jag svarar nej!

Jag vill självfallet att det ska vara ordning och reda i ett företag. För förtroendet och tilliten måste beslut tåla ljuset och vara ekonomiskt och etiskt försvarbara. Men utredning på utredning riskerar att man till slut går vilse och inte ser vad som är verkligt väsentligt. Så någonstans tror jag att det finns en optimal transparens.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som kommer att hända när revisorn från och med räkenskapsåret 2016 utvidgar sin rapportering i företag av allmänt intresse, det vill säga noterade och finansiella företag. När revisorn öppet börjar berätta om risker för fel och om sådant som varit särskilt problematiskt dyker det säkert upp nya frågetecken hos aktieägare och andra intressenter. Hur ska det hanteras i praktiken?

Det finns en möjlighet som sällan utnyttjas, nämligen att aktieägarna på stämman uppdrar åt revisorn att granska särskilda områden utöver vad som följer av det ordinarie uppdraget. Det måste ju vara bättre än att i efterhand fråga revisorn varför det och det inte täcktes av revisionen.

Jag må vara en drömmare, men jag vill aldrig ge upp hoppet om att årsredovisningarna ska utvecklas till att bli transparenta och bra beslutsunderlag. Årsredovisningen ska berätta om företagets resa – både bakåt och framåt i tiden – utan att för den sakens skull behöva vara särskilt omfattande. Jag tror för egen del att tyngdpunkten efter hand kommer att flyttas från den finansiella rapporteringen till den icke-finansiella. Siffrorna förutsätts vara rätt, men det intressanta för den som konsumerar informationen måste vara att förstå hur företaget kan skapa värde på lite längre sikt. Det är också därför jag hoppas på utvecklingen mot så kallad integrerad rapportering där den finansiella informationen integreras med relevant information om styrning, hållbarhet, möjligheter och risker.

Tills en sådan redovisning blir verklighet i såväl små som stora företag kan mycket ändå göras. Den stora potentialen ligger i förvaltningsberättelsen. Det kommer då och då propåer om att förvaltningsberättelsen kan tas bort i mindre företag. Det tycker inte jag, tvärtom är förvaltningsberättelsen en viktig del av reseskildringen.

Redovisningskonsulter och revisorer kan här aktivt bidra till att informationen inte blir alltför knapphändig. Det bästa knepet är att sätta sig i en bekväm fåtölj, gärna med fötterna på bordet, och studera årsredovisningen ur olika perspektiv. Oj, vad man ser bra då!

Sedan är tillgänglighet till informationen förstås en viktig delkomponent i transparens. Vad hjälper det om årsredovisningen är perfekt i alla avseenden om ingen får se den förrän sex eller sju månader efter bokslutsdagen?

Till sist konstaterar jag att även transparens har olika teman över tiden. Tidigare var ersättningar och bonusar under luppen. Nu har uppmärksamheten kring SCA gjort att kultur, moral och etik kommit högt upp på agendan. Vad blir nästa område?

Ledare i Balans #5/2015

< Föregående

Integrerad rapportering på allas läppar

Nästa >

Vinst är väl fortfarande positivt

2 kommentarer

  1. Njaaaa, du vet att jag håller med dig i mycket, och det gör jag även här. Ända tills du likställer stora och små företag.

    Det är mer än dags att vi konstaterar att det finns (minst…) två sorters aktiebolag – de som är av publikt intresse, och de som är fåmansbolag/ägarledda. Det du skriver ovan stämmer bra på de förstnämnda, och dåligt på de sistnämnda.

    Ett krav att lämna mer ”mjuk” info i ägarledda bolag kommer att kosta betydligt mer än det smakar. Det kommer att fördröja och fördyra uppgiftslämnandet, utan att det tillför alls lika mycket. Dina 6-7 månader kommer då att kvarstå, tyvärr…

    När det gäller fåmansbolag/ägarledda så ska vi förenkla, förbilliga, digitalisera och snabba upp processerna. Kanske får vi då offra lite transparens och precision, men det tycker jag att det är värt, flera gånger om.

    När det gäller bolag av publikt intresse tycker jag att ditt debattinlägg ovan är sunt och bra.

    • Dan

      Erik,
      Ja, vi kan ju inte tycka lika om allt… Visst kan det vara frestande att förenkla så mycket det bara går, och vi är överens om att rapporteringen måste digitaliseras. Men jag har ändå en stark tro på att årsredovisningen kan och ska vara ett relevant beslutsunderlag för företagets ägare och andra intressenter. Annars gör den ju ingen som helst nytta. Och historiska siffror säger verkligen inte allt om företagets möjlighet att utvecklas och skapa värde imorgon. Det är därför jag tror på någon form av integrerad rapportering även för mindre företag. Debatten lär fortsätta …

Kommentera

Powered by lovecraft Anders Norén