Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

Lita på mig, säger James Bond

Det är omöjligt att inte ta intryck av Henrik Berggrens krönika ”Inget samhälle fungerar utan tillit” i dagens DN. För att samhället ska fungera måste vi tro och lita på varandra. Jag håller också med om att det måste finnas ett stort utrymme för eget ansvarstagande. Vi vill ju att människor och organisationer i första hand ska vara ansvarsfulla, inte i första hand slå upp regelboken och följa den slaviskt.

”Trust me”, säger James Bond till sin medföljande (ofta en s.k. Bond-brud) före hoppet från klippan eller ut ur flygplanet. Om han först hade redogjort för alla fysiska förutsättningar för hoppet hade förtroendet eller tilliten minskat. Alltför mycket kontroll och transparens leder fel. Det är också en av anledningarna till att jag så idogt kämpar för att dämpa regleringsivern från Bryssel, senast uppvisad i grönböckerna om revision respektive bolagsstyrning. Båda grönböckerna ”ropar på ökad kontroll” för att citera Henrik Berggren.

Jag hoppas att EU-kommissionärerna också tittar på Bond-filmer!!

Föregående

Alla pratar om integritet – men vad betyder det?

Nästa

Glad Påsk!

5 kommentarer

  1. Roland Utbult

    Tack för en mycket bra blogg! Det är viktigt att kunna lita på varandra. Satt en morgon i taxin på väg till tåget. Bilresan började bra men efter en stund ökade chauffören farten mer än lagligt och gjorde några ryckiga tilltag som inte var likt en professionell förare. Det gjorde mig orolig eftersom min tillit till yrkesmässiga taxichaufförer normalt är stor.
    Vi hör om 3 000 personer per år som dör på grund av brister i vården. 85 000 skadas varje år av dessa brister. Allt detta gör att jag, som tidigare litat på sjuikvården, numera är djupt oroad av hur jag ska bli omhändertagen om det skulle inträffa att jag hamnar på akuten.
    Kanske har vi fått ett samhälle där tilliten till varandra, till myndigheter och institutioner har minskat. Då kan det ta tid att bygga upp den tilliten igen. Men det går om alla hjälps åt – trust me!
    Roland Utbult
    Riksdagsledamot (KD)

  2. Erik

    Tack för ett intressant blogginlägg och en bra blogg.

    Som advokat ser jag en tydlig trend som går mot att vi (dessvärre) litar allt mindre på varandra inom näringslivet. Idag föregås ett företagsköp i stort sett alltid av en rigorös due diligence (undersökning av målbolaget). När det sedan ska skrivas överlåtelseavtal är det ofta frågan om tjocka luntor där allt ska regleras in i minsta detalj. Inte nog med det, för att säkerställa att parterna inte blir oense om vad köparen fick undersöka innan förvärvet gör man kopior av undersökningsmaterialet för deponering under garantitiden. Det handlar ofta om hyllmetrar med pärmar som får stå och damma på ett advokatkontor i flera år.

    Man kan sammanfatta förfarandet på följande sätt. Inget får lämnas oreglerat i det skriftliga avtalet och det som inte skrivs det finns inte. Vägen hit har varit snabb. Bläddrar man i 15 år gamla avtal ser man att förfarandet var helt annorlunda. De gamla avtalen är ofta bara några sidor långa. Någonstans på vägen försvann tilliten och avtalen blev successivt tjockare och tjockare.

    Handslaget är en tydlig och bra symbol för tillit. Så vilken betydelse har då handslaget fått idag? Jo, hårdrar man det har handslaget faktiskt marginaliserats till ett synnerligen svagt bevis i en kommande rättsprocess. Det är så man tänker. Dessvärre.

    Så var tog tilliten vägen?

    Tack för ordet!

    Erik

  3. John-Erik Björhag

    Hej Dan,
    Long time, no see! Tack för din blogg. Fann den just i kväll när jag sökte på ditt namn.
    Jag läste senast Göran Rosenbergs bok: Plikten, profiten och konsten att vara människa.
    När vi växte upp i den lilla idylliska industristaden, fanns det inte en naturlig känsla av tillit till skola, polis, vuxenvärld och samhälle i stort? Solidaritet med och ansvar för de svaga, var ledord även för dem som ”revolterade” 1968. Det känns som om det var en trygg värld, jämfört med den värld vi möter idag, när vissa vill driva äldrevård och skola med vinstintresset i förarsätet. Missförstå inte, jag har alltid progagerat för ett fritt näringsliv med möjligheter att etablera sig med de mest ”vilda” idéer.
    Men, vissa av våra gemensamma åtaganden kanske bör drivas gemensamt. Vart har omsorgen om vår nästa tagit vägen?
    I vårt alltmer individualiserade samhälle frågar sig nog en del: ”Vem är min nästa?”
    Jag har fått tillfälle att möta vården många gånger de senaste åren och ser att det är individer med personligt ansvar och integritet som framförallt bär upp den, inte bara regelverk och omfattande kurser i ”omvårdnad”. För ett antal år sedan behövdes inga kurser i ”omvårdnad”, det var en självklarhet att visa omtanke, respekt och ta tid även för det som var mer personligt för patienterna, d.v.s. att visa ett genuint intresse och att bry sig om sin medmänniska.
    Kanske är det så att vi inte ”lär” oss att lita på andra genom att ha genuina, långvariga relationer med andra människor och därför inte ”kan” lita på andra. Vi har helt enkelt inte tid längre!

    Ha en skön avslutning på Påskhelgen!
    Hälsningar: Jonne.

    • Dan

      Tack Jonne för insiktsfulla ord!

      Erik Kjaer ställer i sin kommentar frågan vart tilliten har tagit vägen. Och du undrar vart omsorgen om vår nästa har tagit vägen.

      Dessa frågor vill jag komma tillbaka till, eftersom det i längden är våra värderingar som avgör hur vårt samhälle utvecklas.

      Jag gläds över din notering att det är ”individer med personligt ansvar och integritet” som bär upp vården, inte regelsystemen.

      Så tror jag det är, och måste vara, på alla områden i både näringsliv och samhälle. En utmaning är därför att förhindra att regelutvecklingen gör människor mindre ansvarsfulla. Att vara ansvarig är en sak, att vara ansvarsfull en annan.

      • John-Erik Björhag

        Tack Dan för snabbt svar!
        Ja, vi kanske har låtit den snabba utvecklingen av samhällets alla områden och den nya tekniken stjäla mycket av tiden av umgänge med varandra och med våra egna barn.
        Den gamla metoden att ”se och lära” har bland annat ersatts med att läsa och upprepa.
        (Även om det redan i småskolan kallas ”forskning” är det vad det egentligen är.)
        Var finns lärlingarna i dagens förvärvsliv?

        Vi lär oss dock blixtsnabbt vad som är politiskt korrekt och vad man inte säger och gör.

        Jag tror att vi lär oss tillit och ansvar främst genom relationer inte genom att gå en kurs.
        Var finns dagens föredömen?
        Jag vet, det är inte alls korrekt att tala om föredömen längre.

        Vi dokumenterar och reglerar till vansinne, men hitta någon som vågar sticka ut och ta ett obekvämt beslut. Någon som vågar säga att kejsaren är naken i företagsvärlden.
        (Tänker på dina förslag om nya roller för revisorer bl. annat.)
        Kanske det är dags både för nya idéer och för en syntes av gammalt och nytt i både lärande och företagande.
        Lycka till med arbetet med nya roller för revisorer, det verkar mycket intressant även om jag inte förstår hälften av vad ni skriver på den delen av bloggen.
        Hälsningar: Jonne

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén