Härom dagen diskuterade advokaten Carl Svernlöv, Baker & McKenzie, och jag Prosolvia-domen med Aktiespararnas bolagsbevakare.

Carl konstaterade i sin pedagogiska genomgång att hovrättens åberopande av den s.k. Landskrona-domen blev avgörande för utgången. Eller för att citera Carl: Det var då katten kom ur påsen!

Bolagsbevakarna hade många kritiska kommentarer till Prosolvia-domen, allt från den orimliga dröjsmålsräntan till det för högt beräknade skadebeloppet som inte alls beaktade styrelsens ansvar. Men som sagt, det var tillämpningen av underlåtenhet och bevislättnad i Landskrona-domen som banade väg för hovrättens beslut.

Mörkt och otäckt när Prosolviadomen diskuteras.

Mörkt och otäckt när Prosolviadomen diskuteras.

Det var vidare symptomatiskt att lamporna i rummet slocknade när vi kom in på möjliga konsekvenser av Prosolvia- och Landskrona-domarna. För det finns – trots kritiken från många håll – en stor risk att kärande i andra mål kommer att åberopa nämnda domar.

Jag uttalade här förhoppningen att ”nästa case” kan styra svensk skadeståndspraxis åt rätt håll. Men detta är alldeles för allvarliga saker för att vi ska förlita oss på fromma förhoppningar. Regeringen måste därför se över ansvarsreglerna. Vid en sådan översyn behöver räntelagens regler för dröjsmålsränta vid långa processer samtidigt anpassas till en rimligare nivå.

Ofta blir det så tyst när ansvar kommer på tal. Men jag hoppas ändå på en konstruktiv debatt om de viktiga ansvarsfrågorna!