Sverige har precis tagit sitt andra OS-guld i skidstafett när Christer Ljungberg, CEO på Trivector AB, skriver på twitter: ”Sverige är bäst i lag. Hur drar vi nytta av det i näringslivet”? Den frågan tarvar ett svar.

Vi har i Sverige en lång tradition av självreglering, som ju är något slags lagspel eller socialt kontrakt. Näringslivet tar eget ansvar för att utforma spelregler som annars hade behövt lagregleras. Arne Karlsson, ny ordförande i Kollegiet för svensk bolagsstyrning, tryckte på detta vid ett seminarium nyligen när han sa: ”Självreglering är både själv och reglering”.

Precis så är det. Det får inte bara bli ”själv” och så lite ”reglering” som möjligt. Nej, det är tvärtom. Om självregleringen ska göra skillnad måste den vara proaktiv och minst ett steg före politikernas regleringsiver. Här måste jag bli (själv)kritisk. Jag tänker bland annat på revisions- och rådgivningsbranschens tillämpning av 3:12-reglerna. I efterhand är det lätt att se att branschen kunde ha agerat annorlunda.

En annan och betydligt större fråga handlar om jämställdheten. Som näringsliv borde vi år 2014 naturligtvis ha kommit mycket längre. Av en artikel i Balans nr 3/2014 framgår att branschen visserligen gör framsteg på jämställdhetens område. I de största revisionsbyråerna utgörs ledningsgrupperna till 40 procent av kvinnor, att jämföras med 28 procent för företagsledningar generellt. Men i styrelserna är det långt ifrån jämställt även inom branschen. Och snittet för andelen kvinnor i börsbolagens styrelser är ofattbart lågt, endast 22,5 procent.

Vad väntar vi på? Om Sverige vill vara bäst i lagspel måste näringslivet ta på sig ledartröjan och visa konkreta resultat. Ett nytänkande, modigt och framgångsrikt näringsliv tar alltid eget ansvar för utvecklingen. För mig är det därför självklart att aktieägarna måste ta rejäla kliv redan vid vårens årsstämmor. Annars hinner politikerna före med lagstiftning.

När det gäller breddning av kompetensen i styrelserummen tror jag för övrigt att det finns utrymme att tänka nytt. För att matcha konkurrensen i en komplex och snabbt föränderlig värld vill det till att styrelsen är modern, framåtlutad och präglad av mångfald. På samma sätt som revisorer numera upphandlas kan man väl börja upphandla de kompetenser och perspektiv som behövs runt styrelsebordet. Vad händer om en musiker eller historiker får sitta med?

För några veckor sedan presenterades ”2014 Edelman Global Trust Barometer” i Davos. Den globala barometern mäter förtroendet för olika samhällsinstitutioner på 27 marknader runt om i världen. Mätningarna visar att på global basis åtnjuter näringslivet ett högre förtroende än politiken. I årets mätning är gapet större än någonsin under de 14 år som mätningarna genomförts. Människors förväntningar är att företagen ska ta sig an och lösa stora samhällsfrågor som energiförsörjning, klimat och hälsa. Här sticker Sverige dock ut genom ett relativt högt förtroende för det politiska systemet.

Barometern visar också på en växande insikt om att lönsamhet går hand i hand med socialt ansvarstagande och samhällsnytta. Det tror jag också. Om en verksamhet ska vara verkligt hållbar måste den skapa värde bortom egenintresset. För hållbarhet är inte längre ett buzzword, det är ett måste.

I mätningarna hissas samtidigt varningsflagg för näringslivets oförmåga till självreglering. De senaste årens skandaler inom sektorer som bank och livsmedel tvingar därför fram lagreglering i land efter land.

Som bransch framhåller vi alltid vikten av självreglering. Och att vara bäst i lagspel är en konkurrensfördel. Men självreglering är som sagt inte bara själv utan också reglering. För förtroendets skull måste vi därför vara steget före och reglera oss själva. Det gäller i högsta grad också vår egen bransch. Med stärkt förtroende kan revisions- och rådgivningsbranschen göra än mer nytta för näringsliv och samhälle. Och det är trots allt det viktigaste, att vi skapar nytta för andra än oss själva.

Ledare i Balans # 3/2014