Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

Etikett: ansvar Sida 4 av 8

Prosolvia driver översyn av ansvar

Härom dagen diskuterade advokaten Carl Svernlöv, Baker & McKenzie, och jag Prosolvia-domen med Aktiespararnas bolagsbevakare.

Carl konstaterade i sin pedagogiska genomgång att hovrättens åberopande av den s.k. Landskrona-domen blev avgörande för utgången. Eller för att citera Carl: Det var då katten kom ur påsen!

Bolagsbevakarna hade många kritiska kommentarer till Prosolvia-domen, allt från den orimliga dröjsmålsräntan till det för högt beräknade skadebeloppet som inte alls beaktade styrelsens ansvar. Men som sagt, det var tillämpningen av underlåtenhet och bevislättnad i Landskrona-domen som banade väg för hovrättens beslut.

Mörkt och otäckt när Prosolviadomen diskuteras.

Mörkt och otäckt när Prosolviadomen diskuteras.

Det var vidare symptomatiskt att lamporna i rummet slocknade när vi kom in på möjliga konsekvenser av Prosolvia- och Landskrona-domarna. För det finns – trots kritiken från många håll – en stor risk att kärande i andra mål kommer att åberopa nämnda domar.

Jag uttalade här förhoppningen att ”nästa case” kan styra svensk skadeståndspraxis åt rätt håll. Men detta är alldeles för allvarliga saker för att vi ska förlita oss på fromma förhoppningar. Regeringen måste därför se över ansvarsreglerna. Vid en sådan översyn behöver räntelagens regler för dröjsmålsränta vid långa processer samtidigt anpassas till en rimligare nivå.

Ofta blir det så tyst när ansvar kommer på tal. Men jag hoppas ändå på en konstruktiv debatt om de viktiga ansvarsfrågorna!

Lärdom 2 – Klara ut ansvarsfördelningen

Jag vill än en gång uppmärksamma FARs förtroendearbete ”Så stärker vi förtroendet” och de lärdomar vi har sammanställt i vår ”vitbok”. Förhoppningen är att lärdomarna ska utgöra en bra grund för fortsatta diskussioner men framför allt för konkret förtroendearbete. Det har nu blivit dags att uppmärksamma lärdom nr 2 här på bloggen. Så här skriver vi i ”vitboken”:

”Klara ut ansvarsfördelningen
Revisorn ska ha integritet och vara tuff. Samtidigt ser vi att det blir allt vanligare att revisorer blir personligt stämda när ett företag har gått i konkurs. Revisorn, till skillnad från styrelsen, har alltid en ansvarsförsäkring som gör att försäkringsbolaget kan gå in och betala ut ersättning för den ”skada” som revisorn kan anses ha åsamkat när det har funnits brister i revisionen. Revisorns ansvarsförsäkring har lett till att fler revisorer stäms, ibland på miljardbelopp.

För att motverka en olycklig förskjutning av ansvaret måste det även ställas krav på att styrelser, som ju de facto har ansvaret för bolagets verksamhet, ska ha egna ansvarsförsäkringar.”

Jag tror att Prosolvia-domen gjorde att många uppmärksammades på det frågetecken som finns kring ansvarsfördelningen mellan företagets styrelse och revisorn. En revisor ska självfallet stå för sin del av en skada, men den ojämlika betalningsförmågan hos styrelseledamöter utan omfattande ansvarsförsäkringar och en revisor/revisionsbyrå med lagstadgad skyldighet att ha ett fullgott försäkringsskydd leder till ett ”deep pocket syndrome” – den som har pengar får betala. I praktiken omkullkastas därmed den roll- och ansvarsfördelning som aktiebolagslagen stipulerar.

Otydlighet i ansvarsfrågan är heller inte bra för förtroendet för näringslivet i stort. Att styrelseledamöter alltid har ansvarsförsäkringar är ett steg på vägen, men det krävs ett större grepp. Vi har därför diskuterat med regeringen vad som kan göras för att förtydliga ansvarsfördelningen i aktiebolagslagen.

Vad säger du om ansvarsfördelningen? Är den tillräckligt tydlig?

En tuffing som förtjänar förtroende

FARs ordförande Anna-Clara af Ekenstam och jag i dialog med professor Christopher Humphrey.

FARs ordförande Anna-Clara af Ekenstam och jag i dialog med professor Christopher Humphrey.

På frågan om vad som väntar under det nya året svarar kollegan: ”I min värld är det bara K3”. Ett nytt regelverk för redovisning ska alltså sjösättas. Och för andra är det säkert det alternativa regelverket för mindre företag – K2 – som utgör den stora förändringen. Inget står stilla, allt förändras.

Men så finns det förändringar och trender som kommer smygande. Som så ofta bläddrar jag i den framtidsstudie som Kairos Future tog fram på uppdrag av FAR. I beskrivningen av branschens resa fram till år 2025 ser jag spännande rubriker om en annorlunda framtid, men den som mest av alla griper tag i mig lyder: ”Hur skapar vi ’sense of urgency’?

Under den oroliga rubriken framkommer att det visst finns drömyrken i branschen, men också en påtaglig riska att man är för nöjd med hur det ser ut just nu. Framtiden är betydligt osäkrare, och branschen måste därför visa vilja till innovation, något som underströks vid seminarier arrangerade av SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – strax före årsskiftet. Den brittiske forskaren Christopher Humphrey uttryckte det träffande när han sa att innovation måste bli standard, snarare än att branschen behöver en standard för innovation. Finns det antydan till ironi?

Hur uppkommer då innovation? Jag tror att verklig innovation sker på marknaden, när modiga redovisningskonsulter, revisorer och rådgivare vågar möta kunders förväntningar på ett nytt sätt. Och är lite som Vårälväxingen (Sesleria heufleriana), som utsetts till 2014 års perenn, nämligen ”mångsidig och överraskande, en skir tuffing som inte invaderar sina grannar”…

Den integrerade och omdiskuterade revisionsberättelsen för SKF, som inkluderade rapport om översiktlig granskning av det miljömässiga och sociala resultatet, är ett exempel på innovation. Men vi behöver se fler exempel. Jag hoppas bland annat att branschen tar på sig ledartröjan när det gäller att utveckla framtidens integrerade rapportering som på ett tydligare sätt visar hur ett företag utvecklas och skapar värde. Och det handlar inte bara om de stora företagens kommunikation med omvärlden, och därför ska vi på FAR ta fram ett exempel som visar hur det kan se ut i ett mindre företag.

FAR vill alltid hjälpa branschen att göra största möjliga nytta för näringsliv och samhälle. Och ingjuta det mod som behövs för den nödvändiga innovationen. Då är förtroendefrågan viktig. Efter all uppmärksamhet kring redovisningen och revisionen i ett antal så kallade skandaler har förtroendet naggats i kanten. Under 2014 genomför FAR därför en rad aktiviteter för att stärka branschens förtroende. Aktiviteterna handlar om allt från framtagande av konkreta arbetsverktyg till seminarier och utspel. Det angelägna förtroendearbetet grundas till stor del på de lärdomar från skandalerna som sammanfattas i skriften ”Revisionsberättelsen – startskottet för ett angeläget lärande”.

För att matcha förväntningarna måste vi självfallet våga vara självkritiska och göra konkreta förändringar. Traditionellt uppfattas branschen som lite ”hemlig”, men vi måste nu öppna upp och berätta mer om vad vi faktiskt gör. Jag tror exempelvis att det vore bra att publicera det samlade utfallet av FAR:s kvalitetskontroll av sina medlemmar och samtidigt beskriva branschen omfattande kvalitetsarbete. Det finns för övrigt ett behov av att folkbilda om branschen uppdrag och slå hål på gamla myter. En viktig del handlar här om att tydliggöra de olika yrkesrollerna.

Sedan kan vi inte bara utgå från oss själva och vad vi i branschen tycker. Vi utökar därför dialogen med olika intressenter och söker nya svar på de eviga frågorna om ansvar och relevans: Hur kan vi bli bättre på att ta ansvar? Hur kan vi bli än mer relevanta? Frågeställningarna gäller i det enskilda uppdraget men också i ett större perspektiv i näringsliv och samhälle. Den här delen av förtroendebygget är inget engångsjobb, och därför vill vi inrätta ett forum för kontinuerlig dialog kring förtroende- och etikfrågor. För förtroende måste förtjänas hela tiden.

Ledare i Balans # 1/2014

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén