Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

Etikett: ansvarsfullhet Sida 2 av 3

Svenska modellen hotad

Den framgångsrika svenska modellen för bolagsstyrning hotas av regleringsivern i Bryssel. Det dystra budskapet förmedlade jag igår på IR-dagen 2012. Här följer ett sammandrag av mitt anförande ”Den svenska modellen – hur länge till?”

Den svenska bolagsstyrningen kännetecknas av en bra rollfördelning mellan de olika bolagsorganen (ägare, styrelse, VD och revisor). Ett utmärkande drag är möjligheten för ägarna att vara aktiva och ta ansvar, bl.a. genom arbetet i valberedningarna. Utrymmet för den svenska självregleringen bidrar också till ett ansvarsfullt agerande från ägarnas sida. Det är detta som ligger bakom att World Economic Forum (sid 408) även i år säger att Sverige är världsbäst på bolagsstyrning.

Varför ställer jag mig då frågan ”hur länge till?”. Jo, jag vill varna för en mycket stark regleringsvåg från Bryssel!

När förre kommissionären för inre marknaden, irländaren Charlie McCreevy, skulle avgå 2010 talade vi på FAR med en ledande tankesmedja i Bryssel som följer den politiska utvecklingen mycket ingående. En sak var man säker på – det skulle i vart fall inte kunna bli en fransk kommissionär för inre marknaden med tanke på den franska övertron på reglering. Det blev en fransk kommissionär.

Michel Barnier tillträdde och genast startade en översyn av allt och alla i ljuset av finanskrisen.

Visst ska man alltid utmana befintliga regelsystem, men regler löser inte allt. Det går inte att reglera fram förtroende, det måste finnas ett stort utrymme för ansvarsfullhet. Att ha effekter från finanskrisen som utgångspunkt för ny reglering är också vanskligt för ”bad cases make bad law”.

Låt mig exemplifiera regleringsivern med ett område som just nu processas i Bryssel, nämligen omdaningen av revisionen i noterade och finansiella företag. Här vill jag genast säga att jag hör till dem som vill att revisionen ska förändras för att bättre möta marknadens förväntningar, bl.a. genom en öppnare rapportering i revisionsberättelsen. Att revisorn ”bara” tillstyrker eller avstyrker uppfattas av många som alltför digitalt. Men det gäller att förändra genom rätt åtgärder …

Michel Barnier menade att revisorn inte hade skött sin uppgift. Revisorn hade inte hissat varningsflagg i de banker som gick omkull när finanskrisen slog till på hösten 2008. Så EU-kommissionen tog fram en s.k. grönbok om revision. Den kom i oktober 2010 och innehöll en del spännande tankar om en ny och utvecklad revisorsroll. Revisorn skulle granska företagens sociala ansvarstagande och framtidsorienterad information. Men, sedan kom det skarpa förslagspaketet i november förra året. Vi kan snart fira årsdagen, men jag tror inte att någon gör det. Jag har inte mött någon som gillar förslagspaketet, inte ens författarna bakom det verkar vara särskilt nöjda.

Istället för innovativa förslag om en ny revisorsroll kom paketet att fokusera på konkurrens- och oberoendefrågor. Några exempel på sådana förslag är byrårotation efter 6 år, rådgivningsförbud och begränsning av tillkommande granskning av exempelvis delårsbokslut genom ett tak motsvarande 10 % av ordinarie revisionsarvode. Vidare föreslås en ytterst komplex revisionsberättelse på max 10 000 tecken – utan blanksteg! Sedan upphöjs revisionsutskottet till ett femte bolagsorgan, för det blir i praktiken utskottet som utser och utvärderar revisorn.

Ägarna finns inte i paketet. Det är en ägarlös värld, långt från den svenska modellen där ägarna har rådighet över företagen.

Och kostnaderna överstiger nyttan. Jag var i USA för en tid sedan och besökte bl.a. SEC och PCAOB, och de är – hör och häpna – inte intresserade av att följa med i den här regleringsvågen. Jag är därför rädd att detta, tillsammans med andra EU-regler kring bolagsstyrning som väntar runt hörnet, sänker konkurrenskraften för de europeiska och därmed de svenska företagen. Och vi får ingen möjlighet att skruva till det så att det passar svensk miljö och tradition, för det mesta är tänkt att regleras genom en tvingande förordning.

Med tanke på debattartikeln i DI om det önskvärda i fler börsnoteringar måste vi fråga oss: Främjar Michel Barniers politik den saken?

Processen om revisionspaketet är nu inne i ett avgörande skede. Aktiviteten och kreativiteten hos de 754 EU-parlamentarikerna är hög. Många gör goda insatser för att det ska sluta väl, andra vill skapa regler som blir omöjliga att tillämpa i praktiken.

Jag är ledsen, men jag tvingas måla upp en dyster bild av regleringsivern inom EU.

Det var desto trevligare att förra veckan besöka Sydafrika – där sjuder det av utvecklingslust, inte regleringsiver. Sydafrika toppar för övrigt World Economic Forums rating när det gäller redovisning och revision med Sverige på andra plats. Sydafrika har redan infört ”Integrated reporting” eller integrerad rapportering i de noterade företagen, och nu sprider det sig till de mindre. Rapporteringen innehåller då inte bara finansiell information utan också en presentation av företagets sociala ansvarstagande och hållbarhetsarbete – ”the whole story”. Det är principbaserat, inte detaljstyrt. Och alla jublar.

Om vi ska kunna jubla över regelutvecklingen inom EU krävs ett uppvaknanade. De svenska företagen måste delta i matchen och säga vad de tycker.

Tack!

Omdöme viktigare än regler

Vid ett chefsmöte inom Riksrevisionen debatterades idag förtroendefrågor mot bakgrund av uppmärksamheten kring myndigheters interna representation med Tillväxtverket som ett exempel. Förutom de tre riksrevisorerna och jag själv diskuterade även Birgitta Böhlin, Tillväxtverket och Ulf Bengtsson, Arbetsgivarverket vad vi kan lära av det som hände.

Vi var rörande ense om att det inte behövs fler regler, snarare en ansvarsfull tillämpning av redan befintliga regelsystem. Helt enkelt ett gott omdöme. Här tryckte jag på att revisorn kan göra skillnad genom att följa upp att alla policys verkligen tillämpas i beslutsfattandet. Revisorn måste samtidigt ägna större uppmärksamhet åt den interna kontrollmiljön och den kultur och de värderingar som finns hos styrelse och ledning. Detta är viktigt även i den privata sfären, men omsorgen om skattepengarna gör att intern kontroll och god etik är helt avgörande i den offentliga världen. Om man vill behålla förtroendet.

Transparens och tydlig ansvarsfödelning är viktiga grundbultar i det vi kallar förtroende, men det går inte att reglera fram ett starkt förtroende. Det krävs alltid att människor tar ansvar och visar gott omdöme.

Gränsen är passerad

Igår kväll var jag på en bokrelease hos Grant Thornton i Stockholm. Efter att författarna bakom den intressanta skriften ”Intern styrning och kontroll i finansiell sektor 1999-2011” presenterat sitt alster var det också annat som släpptes. För det kom fram många viktiga synpunkter i den efterföljande debatten.

Trenden är tydlig. Finansinspektionen (FI) noterar allt fler brister i de finansiella företagens interna styrning och kontroll. Det kan finnas många orsaker till det, men den tilltagande regelmängden nämndes som en förklaring. Fler regler leder till fler överträdelser som i sin tur leder till ännu fler regler. Och så fortsätter det. Regelefterlevnad (”compliance”) blir till slut det allra viktigaste, och det är knappast den bästa grogrunden för vare sig entreprenörer eller en dynamisk finansplats.

Frågan ställdes därför om vi har passerat gränsen. Mitt svar var och är tveklöst ja. Övertron på reglering frammanar ansvarighet snarare än ansvarsfullhet. Visst måste det finnas ett tydligt ansvar, men – som någon sa i debatten – varje gång en ny regel kommer på plats tvingas en del av det professionella omdömet att lämna rummet.

Diskussionen om vägen till den bästa finansplatsen måste fortsätta. Och då måste även FI, som tyvärr hade avböjt medverkan igår kväll, delta liksom våra politiker. Det kräver också att alla har modet att framföra sina åsikter. Jag blev mycket ledsen när jag hörde att många är rädda. Så kan vi inte ha det.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén