Det är uppenbart att Svenskt Näringsliv blundar för utvecklingen avseende ekonomisk brottslighet. Tvärtom borde ett modernt och ansvarstagande näringsliv verka för att stävja ekobrott och annat fusk. Därför skriver jag den här artikeln på SvD.se:

Myndighet efter myndighet slår larm om konsekvenserna av den slopade revisionsplikten. Bolagsverket påtalar att kvaliteten på årsredovisningarna har gått ner. Samtidigt säger Ekobrottsmyndigheten att aktiebolag utan revisor används som brottsverktyg. Riksrevisionen är så bekymrad att myndigheten föreslår ett återinförande av revisionsplikten. Till bilden hör också att Sverige successivt halkar ner i Transparency Internationals korruptionsindex till en sjätteplats.

Häromdagen gjorde FAR-medlemmen Helena Adrian därför ett utspel om att införa obligatorisk förvaltningsrevision för att hjälpa företagen att göra rätt och samtidigt stävja ekonomisk brottslighet.

Som ett brev på posten kom Sofia Bildstein-Hagberg och Claes Norberg med en replik. När jag läser vad de båda företrädarna för Svenskt Näringsliv skriver blir jag riktigt orolig. Om det är någon organisation som på allvar borde driva kampanj och föreslå åtgärder mot allt vad ekobrott heter så är det väl just Svenskt Näringsliv. Den osunda konkurrens som uppstår när företag tillåts fuska är ju långsiktigt förödande för alla seriösa företag.

I stället avfärdar Sofia Bildstein-Hagberg och Claes Norberg revision som ett effektivt verktyg mot ekobrott. Det bottnar i bristande insikt om verkligheten. Det är sant att revision inte syftar till att leta efter fiffel, men revisorns blotta närvaro har en preventiv effekt. Till det kommer att revisorn följer upp hur styrelse och ledning säkerställer god intern kontroll i företaget, vilket i sin tur försvårar för den som umgås med skumma avsikter. Att revisorn inte anmäler särskilt många brott till Ekobrottsmyndigheten beror alltså på att de är sällsynta när revisorn är på plats.

Det finns säkert olika uppfattningar om det kloka i att ställa krav på förvaltningsrevision. Men något måste göras, och att som Sofia Bildstein-Hagberg och Claes Norberg endast sätta hoppet till att Skatteverket återupptar tidigare skatterevisioner är både fattigt och orealistiskt. I en alltmer digital värld prioriterar Skatteverket skrivbordskontroller framför besök ute på företagen. Och varför skulle Skatteverkets granskning av fullständig och riktig redovisning vara effektivare än revisorns?

När det sedan gäller de ständigt återkommande jämförelserna med andra länders gränsvärden för revisionsplikt är det en knepigare övning än man först tror. Det är till och med svårt att göra en relevant benchmarking med våra nordiska grannländer. Till exempel varierar myndigheters kontrollverksamhet. En annan, och väl, så viktig faktor i sammanhanget är att ambitionsnivån för ordning och reda ser olika ut. Jag har själv sett företrädare för utländska myndigheter rycka på axlarna åt bristfällig redovisning och fusk bland mindre företag. Vill vi också ha det så?

Jag blir ännu mer bekymrad när Svenskt Näringsliv refererar till rapporten från HUI Research som jämförde hur antalet anställda påverkades av revisionspliktens slopande 2010. Men att jämföra läget 2011 med det värsta krisåret i mannaminne, nämligen 2009, är inte seriöst. Självklart var allt bättre två år efter att näringslivet kippade efter andan.

Ett modernt och ansvarstagande näringsliv måste verka för att stävja ekobrott och annat fusk. Jag vill därför se mycket mer av sådana initiativ från Svenskt Näringsliv. Från FAR:s sida är vi alltid beredda att medverka till lösningar som säkerställer förtroende och effektivitet i näringslivet.

Kommentera