Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

Etikett: Det nya normala Sida 1 av 2

Det hållbara ledarskapet

En av mina läromästare i unga år var Lennart Huldén på dåvarande Hagströms Revisionsbyrå (i dag en del av EY). När han 1969 bestämde sig för att bli revisor valde han arbetsgivare utifrån revisionsbyråns engagemang i FAR. Den byrå som visade ledarskap i branschfrågor var säkert också en progressiv och framgångsrik byrå. Mycket insiktsfullt, tycker jag …

Jag vill i den här ledaren bjuda in till dialog om ledarskapets betydelse för branschens attraktionskraft. I vår föränderliga värld tror jag att vi dessutom behöver prata om ett hållbart ledarskap. Jag återkommer till det, men först följer lite bakgrund.

Det känns naturligt att börja med de unga. Varje ny generation är, menar jag, lite klokare än den föregående. Och därför ställer unga i branschen och de som nu rekryteras krav på snabbare utveckling och balans i livet, dessutom samtidigt. De har helt enkelt inte samma tålamod som tidigare generationer. Redan detta har stor påverkan på ledarskapet hos den som vill vara attraktiv.

Omvärlden har också blivit mer turbulent och därför svårare att förutse. Jag läser på twitter om de nio största riskerna under 2016 som ”bör finnas med i alla seriösa kalkyler”. När riskerna hopas på varandra tecknas en ganska dyster bild. Och ändå finns inte risker kring informations- och cybersäkerhet med i uppräkningen (när jag skriver detta har den omfattande it-attacken mot svensk media just inträffat). Jag vill trots allt tro att möjligheterna är fler än riskerna, också i ”det nya normala”.

En stor möjlighet ligger i digitaliseringen. För några dagar sedan deltog jag på ett förenklingsforum i näringsdepartementets och Tillväxtverkets regi. I diskussionerna framkom en lång rad förslag till förenklingar som möjliggörs av just digitaliseringen. Tänk när företagens uppgiftslämnande till myndigheter förenklas och ”En uppgift en gång” blir verklighet! Digitaliseringen utmanar samtidigt beprövade affärsmodeller när ännu större kundnytta kan erbjudas genom nya tjänster. I den omställningen måste ledarskapet vara ”tvåhänt” i meningen att förvalta gamla tjänster samtidigt som helt nya utvecklas.

Sedan finns det en trend som jag tycker överskuggar allt annat, nämligen de ökande förväntningarna på hållbarhet. Det började med ett starkt fokus på miljöfrågor. Nu omfattar hållbarhet så mycket mer – ekologisk och ekonomisk men också social hållbarhet. Att ha hållbarhet som rättesnöre och ta samhällsansvar bidrar starkt till förtroende. En sak är säker, en bransch som vill vara attraktiv för medarbetare och kunder måste ta hållbarhet på största allvar.

Det är kul att se framstegen i branschen på jämställdhetens område, men jag anar att vi har mycket att göra för att förbättra mångfalden. I hållbarhetens namn måste vi också ge etikfrågorna större utrymme. Här har FAR och ledare på alla nivåer ett stort ansvar. Hur många har verkligen läst IESBAs etikkod? Hur ofta tas innehållet upp till diskussion i grupper och på kontor?

För mig står det i alla fall klart att vi behöver träffas och föra en dialog om branschens attraktionskraft. Ett bra tillfälle är Branschdagarna 22– 23 september på Friends. Med ”Det hållbara ledarskapet” som tema vill vi då särskilt uppmärksamma hur ledarskapet påverkar attraktionskraften. Epitetet ”hållbara” har här många bottnar. En tar sikte på förmågan att uthålligt lotsa verksamheten framåt.

Under Branschdagarna vill vi därför diskutera hur branschen även fortsättningsvis ska kunna attrahera de allra bästa talangerna. Vi vill också ge verktyg för att ta tillvara möjligheterna i alla förändringar. För att underlätta omställningen till följd av digitaliseringen har vi bett konsultfirman Kairos Future att ge branschen tydliga vägvisare i det digitala landskap som nu växer fram. Det sker genom en presentation under Branschdagarna av en ny rapport som kompletterar framtidsstudien från 2013.

Vad tycker du? Tveka inte att höra av dig med förslag till sådant som FAR kan göra för att stärka branschens attraktionskraft.

Ledare i Balans #4/2016

När världen krymper växer behovet av tillit

Jag räfsar ihop de rostbruna eklöven i två stora högar. Kanske kan högarna få bli hemvist för igelkottar eller småkryp under vintern. Men inte ens den förhoppningen gör mig särskilt glad, för jag tänker hela tiden på de senaste dagarnas händelser.

Från politiskt håll har buden om hur Sverige ska förhålla sig till de stora strömmarna av flyktingar varit många, fler än tillrådligt. Om inte annat har det medverkat till osäkerhet om vilka värderingar politiken grundas på. Det är allvarligt. Samtidigt kämpar många människor inom myndigheter, civilsamhälle och företag vidare med att verkligen hjälpa de nyanlända. Det inger hopp.

Att det känns extra tungt i skrivande stund beror också på att attackerna i Paris just har inträffat. Stor sorg och oro. Vad är det som händer? Varför händer det? Jag funderar också på vad det gör med oss och våra öppna samhällen. Jag försöker slå ifrån mig tanken att vi måste vänja oss vid alla dessa hotbilder, attentat och konflikter parallellt med en tilltagande turbulens i politik och ekonomi. Eller är allt detta naturliga inslag i det som kallas ”Det nya normala”?

Så vad gör vi då? Att ge upp är sällan eller aldrig ett bra alternativ. Nej, svaret som osökt kommer till mig stavas tillit. Det känns som att det i dag råder ett underskott av den varan, dessutom på många plan. Ordet tillit är för övrigt en palindrom; det stavas lika oavsett om du läser det från vänster eller höger. Tillit fungerar åt båda hållen, i alla bemärkelser. Och tillit kan därför aldrig bli föremål för ”nån-annanismen”. Det är du och jag, inte någon annan, som har ansvar att bygga tillit.

Hur kommer då branschen in i bilden? Just nu läser jag en bok med titeln ”The future of the professions – how technology will transform the work of human experts”. Visst, vi vet att digitaliseringen bjuder på både möjligheter och utmaningar för branschens tjänster. Jag tror samtidigt att det som inte går att digitalisera kommer att bli allt värdefullare. Dit hör relationer, etik och sådant som hör tilliten till. Och marknadens behov av tillit ökar när världen krymper genom digitaliseringen. Marknaden är alltid största förändringskraften, också för vår bransch.

Jag minns att jag för något år sedan frågade dåvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt (Fp) varför EU ägnade så mycket kraft och energi åt att förändra revisionen. Det borde ju ha funnits viktigare frågor att hantera i spåren av finanskrisen än att arbeta fram ett nytt och omfattande revisionspaket. Olle Schmidts svar tog sikte på att man behövde förstärka de osynliga men alltid så avgörande faktorerna för stabilitet, nämligen förtroende och tillit. Det framstod med andra ord klart att politikerna i Bryssel hade en stark förväntan om att branschen borde och kunde ge ett ännu större bidrag till tilliten.

Förväntningarna från alla intressenter om att branschen ska medverka till tillit är redan stora och blir, som sagt, ännu större i morgon. Och jag är säker på att branschen inspireras och vill anta utmaningen att bidra till den tillit som näringsliv och samhälle så väl behöver framöver. En ökad samhällsnytta gör också branschen ännu mer relevant och bidrar därigenom positivt till att stärka attraktionskraften hos den unga generationen.

I boken om professionernas framtid sägs att en profession måste bäras av värderingar. Det tror jag också, och har vi dessutom som affärsidé att bygga tillit förutsätter det att vi själva lever upp till kvalitet och god etik. Och vi är alltid du och jag, inte branschen i största allmänhet. För summan av den tillit branschen tillför kommer ju från var och ens idoga insats på varje uppdrag, oavsett om det handlar om tjänster inom redovisning, revision eller rådgivning.

Till sist. Tillit handlar om att släppa taget, att verkligen lita på en information, en situation eller en människa. Vi kanske måste våga göra det oftare. Alla vinner på det, för tillit fungerar ju åt båda hållen. Ytterst handlar det om att överleva.

Ledare i Balans #10/2015

Om jag bara vore hälften så gammal

Visst, tänkte jag – ledaren i Balans ska handla om ledarskap. Men sedan tog det stopp! Vem är jag att skriva om det? Så många misstag som jag har gjort och gör i mitt ledarskap. Eller är det tvärtom så att egna misslyckanden och motgångar är en bra källa att ösa ur.

Under hela livet och i alla miljöer medverkar ledare till hur kulturen blir. Under min militärtjänstgöring på Lv 6, som vid den tiden låg i Göteborg, studerade jag med intresse officerarnas ledarstilar. Ett av mina befäl tillämpade konceptet ”Frihet under ansvar”, ett annat det mindre trivsamma ”Brott och straff”. Att den förstnämnda officeren nådde så långt som till generallöjtnants grad är värt att notera.

Hursomhelst, jag tror att det i tider av stark förändring – det nya normala – ställs större krav på allt vad ledarskap heter. Om vår framtidsstudie och andra beskrivningar av trender är hyggligt träffsäkra behövs det också ett annorlunda, mer personligt ledarskap.

Ibland tänker jag: Om jag bara vore hälften så gammal, var skulle jag då vilja jobba? Självklart skulle arbetsuppgifter, lön och möjligheten till personlig utveckling vara viktiga pusselbitar, men ledarstilen och kulturen i verksamheten skulle bli avgörande.

Det låter som snömos, men för att attrahera och behålla medarbetarna i ”slaget om talangerna” behövs ett mer personligt ledarskap – ledare som ser människan. Att se människan rymmer många dimensioner. För ett par år sedan hörde jag Fredrik Skavlan få frågan om hemligheten bakom hans talkshow. Svaret löd: ”Du ska inte hitta din egen topp, utan andras. Det handlar inte om att visa vad du själv kan, utan vad de runt omkring dig vill och kan.”

Så är det naturligtvis. Ledaren är och måste vara en möjliggörare. Genom att vara tillgänglig och öppen för idéer, men också genom att våga ge medarbetaren ordentliga utmaningar och därefter ärlig feedback. Sådant lyfter människan och är ett gott personligt ledarskap även i morgon.

Att se människan är även att måna om ”life balance” eller balans i livet. För medarbetarens och för ledarens egen del, förstås. För 15 år sedan var jag med och gjorde en film om ”life balance” inom ramen för ett ledarskapsprogram hos min dåvarande arbetsgivare, Ernst & Young. Jag hoppas att ingen får fatt i den gamla VHS-filmen (familjen har haft mycket roligt åt den), men jag är mest rädd för att scenerna är alltför relevanta även i dag. Krav och deadlines skymmer människan som till slut far illa. Vem vinner på det?

Sedan finns det mycket att göra när det gäller mångfald och jämställdhet. Jag tycker att det går för långsamt i vår egen bransch men framför allt i börsbolagen som ju sätter normen för näringslivet. Vid val av arbetsgivare i dag skulle jag spana efter verksamheter där hållbarhet, mångfald och jämställdhet är så mycket mer än bara ”buzzwords”.

Verksamheten måste även präglas av visioner och förändringsvilja. Forskaren Mattias Axelsson vid Handelshögskolan i Stockholm och jag pekar i en artikel i Dagens Arbete på hur automatiseringen utmanar ledarskapet i tjänsteföretag. Vi tipsar också om hur en organisation, till exempel en byrå i branschen, kan komma igång i det vi kallar innovationsloopen.

Ett första steg är att samla alla medarbetare och göra en nulägesanalys. Då är det avgörande att se sanningen i vitögat och våga ställa frågan: Är vår verksamhet på rätt väg? Sedan har vi människor alltid behov av att känna mål och mening i allt vad vi gör och därför behövs en vision som beskriver ett önskat framtidsläge.

Nästa steg är att gå från ord till handling, att konkret börja testa idéer i verkligheten. Här måste man räkna med misslyckanden och motgångar. En upptäcktsresa är ju sällan eller aldrig spikrak. Tempot hålls uppe genom att förnyelsen utvärderas kontinuerligt med nyckeltal anpassade till det som ska uppnås. För att fullfölja innovationsloopen måste man då och då dessutom stanna upp helt, dra lärdomar, ompröva och justera färdriktningen genom nya mål.

Nu vet du var jag vill jobba …

Ledare i Balans #4/2015

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén