Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

Etikett: ekonomisk brottslighet (Sida 1 av 3)

Bättre att höja aktiekapitalet

Som bekant sänktes det lägsta tillåtna aktiekapitalet för aktiebolag vid årsskiftet från 50 000 kronor till 25 000. Syftet är att aktiebolaget ska vara ännu mer tillgängligt för den som vill starta exempelvis ett tjänsteföretag.

Det låter lovvärt men är i själva verket en ogenomtänkt och floskeldriven förändring sprungen ur januariavtalet.

Tyvärr används mindre aktiebolag som verktyg i brottslig verksamhet. Till det har de nu 10 år gamla reformerna om sänkt aktiekapital till 50 000 kronor och slopad revisionsplikt bidragit. Vad händer när aktiekapitalet nu blir ännu lägre?

För många bolag kommer det låga aktiekapitalet medföra krav på att upprätta en kontrollbalansräkning redan vid starten av verksamheten. Och om aktiebolagslagens regler för kontrollbalansräkning inte följs uppkommer ett personligt betalningsansvar för styrelsens ledamöter. Som Svenskt Näringsliv påtalar i sitt remissvar riskerar den som driver ett aktiebolag därför att förlora mycket mer än enbart kapitalinsatsen. Det är svårt att tänka sig ett tråkigare välkomnande in i företagandet. I sammanhanget vill jag heller inte tänka på alla processkostnader för näringsliv och samhälle.

Redan när kravet på aktiekapital sänktes till 50 000 kronor borde reglerna för borgenärsskydd ha stöpts om. Att tillämpa reglerna om kontrollbalansräkning kostar nämligen tid och pengar när bolaget har ont om just tid och pengar. Det vore mer konstruktivt att koppla borgenärsskyddet till likviditeten. Det brittiska konceptet ”wrongful trading” är väl värt att studera.

Allra värst är att den aktuella sänkningen till 25 000 kronor sänder fel signaler. Det måste finnas ett kapital som gör att en verksamhet överlever minsta vindpust. För effektiviteten i näringslivet vore det dessutom bra om vi återställde statusen på aktiebolaget som en förtroendebärande företagsform. Det förutsätter ett aktiekapital på minst 100 000 kronor och revision. För mindre och okomplicerade verksamheter behövs istället en ny företagsform – AB light – med anpassade regler för kapitalkrav, redovisning och borgenärsskydd.

Kommentera

Revisorn som korruptionsskrämma

Maktmissbruk och korruption är förhärskande. Därför väcker det stor oro när borgmästaren förmedlar den ytterst oangenäma nyheten att en revisor är på väg till staden. Att revisorn har hemliga instruktioner gör inte saken bättre.

Ungefär så inleds Nikolaj Gogols komedi ”Revisorn”. Visst finns det humor i beskrivningen av revisorns ankomst, men jag har på senare tid funderat alltmer över allvaret i situationen och samtidigt ställt mig frågan: Hur kan revisorn bidra ännu mer till att skrämma korruption och annan ekonomisk brottslighet på flykten?

Revisorn är ingen detektiv som letar aktivt efter mutor. Det ingår inte i själva revisionsuppdraget. Om revisorn däremot ramlar över något som kan misstänkas vara mutbrott i den verksamhet som är föremål för revisionen måste revisorn agera. Först genom att underrätta styrelsen och därefter genom att inom fyra veckor göra en anmälan till åklagare. Under vissa förutsättningar kan revisorn avstå från att anmäla, exempelvis om brottet redan är anmält.

Antalet revisorsanmälningar om mutbrott är få, för att inte säga försvinnande få. Betydligt större är antalet brott som förhindras genom revisionens preventiva funktion – genom revisorns blotta närvaro eller medverkan till effektivare internkontroll. Men efter den senaste tidens korruptionsskandaler och flagranta fall av penningtvätt – som i Danske Bank – väcks förstås frågan hur revisorn kan bli en bättre korruptionsskrämma (ett nyord jag lanserade i Almedalen för något år sedan, om någon undrar).

Jag är övertygad om att revisorn kan och borde göra mer. Nu tänker någon att jag far efter ett större uppdrag där revisorn granskar allt minutiöst. Nej, så tänker jag inte alls. Däremot kan revisorn uppgradera sin samverkan med de andra bolagsorganen – aktieägare, styrelse och verkställande direktör – och därigenom vara med och skapa en miljö, ett slags ”organisatorisk integritet”, som är vaccinerad mot korruption. Detta låter sig sägas, men hur ska det gå till?

Revisorn måste med integritet ställa kritiska frågor och utmana styrelsen att på allvar jobba med riskanalys, internkontroll och policys som också följs upp. I styrelserummet anges ju tonarten för den alltid så avgörande kulturen i en verksamhet. Verkställande direktören och övriga i ledningen ska sedan leva ut värderingarna och verkligen ”walk the talk”, inget flum utan visa vägen genom beslut, agerande och uppföljning. Här kan revisorn stötta genom en träffsäker granskning. Aktieägarna måste också bli mer proaktiva och efterlysa analyser, även från revisorn, när risken för korruption är uppenbar. Jag kommer aldrig att förstå passiviteten från ägarhåll när Telia gick in i svårt korruptionsdrabbade marknader.

Det finns inget att vänta på, varken lagstiftning eller annan normgivning. Revisorn och de övriga bolagsorganen måste själva ta ansvar och lyfta kampen mot korruption redan idag. Det förväntar sig alla.

Vilka är då de utmärkande dragen i en verksamhet med ”organisatorisk integritet”? Jag tror att man ser fenomen som:
• tydlig kultur med väl förankrade värderingar
• levande och proaktiv riskanalys
• internkontroll i ständig förändring
• kontinuerlig dilemmaträning
• transparent rapportering

I en sådan miljö trivs inte maktmissbruk och korruption. Däremot är revisorn alltid välkommen.

Inlägget har även publicerats på Realtid.se och baseras på mitt anförande 7 december 2018 på en konferens i Stockholm arrangerad av Insight Events (som i sin tur utgår från boken Mitt liv som FAR)

Kommentera

Svenskt Näringsliv fel ute om ekobrott

Det är uppenbart att Svenskt Näringsliv blundar för utvecklingen avseende ekonomisk brottslighet. Tvärtom borde ett modernt och ansvarstagande näringsliv verka för att stävja ekobrott och annat fusk. Därför skriver jag den här artikeln på SvD.se:

Myndighet efter myndighet slår larm om konsekvenserna av den slopade revisionsplikten. Bolagsverket påtalar att kvaliteten på årsredovisningarna har gått ner. Samtidigt säger Ekobrottsmyndigheten att aktiebolag utan revisor används som brottsverktyg. Riksrevisionen är så bekymrad att myndigheten föreslår ett återinförande av revisionsplikten. Till bilden hör också att Sverige successivt halkar ner i Transparency Internationals korruptionsindex till en sjätteplats.

Häromdagen gjorde FAR-medlemmen Helena Adrian därför ett utspel om att införa obligatorisk förvaltningsrevision för att hjälpa företagen att göra rätt och samtidigt stävja ekonomisk brottslighet.

Som ett brev på posten kom Sofia Bildstein-Hagberg och Claes Norberg med en replik. När jag läser vad de båda företrädarna för Svenskt Näringsliv skriver blir jag riktigt orolig. Om det är någon organisation som på allvar borde driva kampanj och föreslå åtgärder mot allt vad ekobrott heter så är det väl just Svenskt Näringsliv. Den osunda konkurrens som uppstår när företag tillåts fuska är ju långsiktigt förödande för alla seriösa företag.

I stället avfärdar Sofia Bildstein-Hagberg och Claes Norberg revision som ett effektivt verktyg mot ekobrott. Det bottnar i bristande insikt om verkligheten. Det är sant att revision inte syftar till att leta efter fiffel, men revisorns blotta närvaro har en preventiv effekt. Till det kommer att revisorn följer upp hur styrelse och ledning säkerställer god intern kontroll i företaget, vilket i sin tur försvårar för den som umgås med skumma avsikter. Att revisorn inte anmäler särskilt många brott till Ekobrottsmyndigheten beror alltså på att de är sällsynta när revisorn är på plats.

Det finns säkert olika uppfattningar om det kloka i att ställa krav på förvaltningsrevision. Men något måste göras, och att som Sofia Bildstein-Hagberg och Claes Norberg endast sätta hoppet till att Skatteverket återupptar tidigare skatterevisioner är både fattigt och orealistiskt. I en alltmer digital värld prioriterar Skatteverket skrivbordskontroller framför besök ute på företagen. Och varför skulle Skatteverkets granskning av fullständig och riktig redovisning vara effektivare än revisorns?

När det sedan gäller de ständigt återkommande jämförelserna med andra länders gränsvärden för revisionsplikt är det en knepigare övning än man först tror. Det är till och med svårt att göra en relevant benchmarking med våra nordiska grannländer. Till exempel varierar myndigheters kontrollverksamhet. En annan, och väl, så viktig faktor i sammanhanget är att ambitionsnivån för ordning och reda ser olika ut. Jag har själv sett företrädare för utländska myndigheter rycka på axlarna åt bristfällig redovisning och fusk bland mindre företag. Vill vi också ha det så?

Jag blir ännu mer bekymrad när Svenskt Näringsliv refererar till rapporten från HUI Research som jämförde hur antalet anställda påverkades av revisionspliktens slopande 2010. Men att jämföra läget 2011 med det värsta krisåret i mannaminne, nämligen 2009, är inte seriöst. Självklart var allt bättre två år efter att näringslivet kippade efter andan.

Ett modernt och ansvarstagande näringsliv måste verka för att stävja ekobrott och annat fusk. Jag vill därför se mycket mer av sådana initiativ från Svenskt Näringsliv. Från FAR:s sida är vi alltid beredda att medverka till lösningar som säkerställer förtroende och effektivitet i näringslivet.

Kommentera

Sida 1 av 3

Powered by lovecraft Anders Norén