Jag vill än en gång uppmärksamma FARs förtroendearbete ”Så stärker vi förtroendet” och de lärdomar vi har sammanställt i vår ”vitbok”. Förhoppningen är att lärdomarna ska utgöra en bra grund för fortsatta diskussioner men framför allt för konkret förtroendearbete. Det har nu blivit dags att uppmärksamma lärdom nr 2 här på bloggen. Så här skriver vi i ”vitboken”:

”Klara ut ansvarsfördelningen
Revisorn ska ha integritet och vara tuff. Samtidigt ser vi att det blir allt vanligare att revisorer blir personligt stämda när ett företag har gått i konkurs. Revisorn, till skillnad från styrelsen, har alltid en ansvarsförsäkring som gör att försäkringsbolaget kan gå in och betala ut ersättning för den ”skada” som revisorn kan anses ha åsamkat när det har funnits brister i revisionen. Revisorns ansvarsförsäkring har lett till att fler revisorer stäms, ibland på miljardbelopp.

För att motverka en olycklig förskjutning av ansvaret måste det även ställas krav på att styrelser, som ju de facto har ansvaret för bolagets verksamhet, ska ha egna ansvarsförsäkringar.”

Jag tror att Prosolvia-domen gjorde att många uppmärksammades på det frågetecken som finns kring ansvarsfördelningen mellan företagets styrelse och revisorn. En revisor ska självfallet stå för sin del av en skada, men den ojämlika betalningsförmågan hos styrelseledamöter utan omfattande ansvarsförsäkringar och en revisor/revisionsbyrå med lagstadgad skyldighet att ha ett fullgott försäkringsskydd leder till ett ”deep pocket syndrome” – den som har pengar får betala. I praktiken omkullkastas därmed den roll- och ansvarsfördelning som aktiebolagslagen stipulerar.

Otydlighet i ansvarsfrågan är heller inte bra för förtroendet för näringslivet i stort. Att styrelseledamöter alltid har ansvarsförsäkringar är ett steg på vägen, men det krävs ett större grepp. Vi har därför diskuterat med regeringen vad som kan göras för att förtydliga ansvarsfördelningen i aktiebolagslagen.

Vad säger du om ansvarsfördelningen? Är den tillräckligt tydlig?

1 kommentar