Dan Brännström

Personligt om näringsliv och samhälle

Etikett: förväntningsgapet

Då löser sig byrårotationen av sig själv

Nils-Göran Olve är gästbloggare.

Nils-Göran Olve är gästbloggare.

Nils-Göran Olve är gästbloggare:

Revisorn säljer förtroende. Eller mer exakt: att vi har revisorer beror på att en insläppt granskare förmodas öka förtroendet för ett granskat företag, så att marknader för kapital, varor, tjänster och arbete fungerar bättre. Det ligger i den granskades eget intresse, vilket understryks av att det är företagets ägare som anlitar revisorn. Tydligast blir detta när det är frivilligt, som för mindre företag. De måste fråga sig vilken nytta de har av att få revisorns kvalitetsstämpel. Förhoppningsvis kan de även själva lära sig något av revisorn och hennes arbete. Men konsultrollen är inte huvudsaken, utan det är intygandet inför omvärlden som är grundleveransen.

Intygandet av vad? Och gör det skillnad vem som står för det? Det är här det omtalade förväntningsgapet uppstår. Företag har överlag blivit svårare att begripa. De materiella och finansiella tillgångarna har förhållandevis blivit mindre viktiga. Antingen nu ”anställda är företagets viktigaste resurs” eller varumärken eller kundvanor så har något viktigt ändrats, och de finansiella rapporterna fångar ofta bara nödvändiga men inte tillräckliga villkor för överlevnad och framgång. Även om analytikerna tror sig förstå något om uthålligt intjänande från vinsthistoriken så inser alla som följer nyheterna att hot kan handla om resurser fjärran från finansiella rapporter: hästkött, korruption, politiska förändringar. Skandaler och misstro har gjort att riskhantering och intern kontroll har blivit centrala funktioner.

Så vad behöver intygas för att omvärlden ska ha förtroende? Och för att förtroendet ska vara välmotiverat? Jag är förvånad att vi inte hör mer om konkurrenter till revisorn. Riskkonsulter finns, men börskommunikéerna ger sällan en allsidig (och reviderad?) bild av strategier och utsikterna att lyckas med dem.

Att skapa en trovärdig, publik due diligence-lik berättelse har sina problem. Den blir ofrånkomligen en partsinlaga. Kanske finns det redan sådana som ges till finansanalytiker. De kanske väljer att koka ned dem till något som låter banalt och renodlat finansiellt innan det når öron och ögon hos oss vanliga aktieägare. Men jag fruktar att de riktar sig bara till kortsiktiga spekulerare.

Min naiva syn är att det är viktigt för företags trovärdighet att näringslivssidorna handlar om förutsättningarna för att de ska lyckas på sikt, inte vilken utdelning de kommer att ge om något kvartal. Det är svårt att bedöma moderna verksamheter, men revisorn är väl positionerad för att försöka! Affärsmässigt tror jag det är ett vitt fält för nya, mer differentierade tjänster.

Det är här kraven på byrårotation kommer in. De tycks handla om risken för slöa, vänskapskorrumperade revisorer kontra de erfarenhetsfördelar som följer av att jobba med en kund under längre tid. Det förra medför lägre kvalitet, det senare högre kvalitet (och till lägre kostnad). Revisorsskrået menar förstås att fördelarna med långa mandat överväger. Men borde inte debatten även handla om förnyelse? Revisorn bör som andra leverantörer ha något differentierat och produktutvecklat att erbjuda. Och ta betalt för det genom innovativa prismodeller som fokuserar nytta, så som sker i andra branscher! Då kommer kunder att anlita byrån i övertygelsen om att ni är särskilda på något vis. Och byta när andra har bättre erbjudanden.

Är det inte tråkigt att få fortsätta i åratal – i värsta fall som ett nödvändigt ont som besvärar mindre ju mer bekanta man blir? Tänk om kunder i stället började lyfta fram revisorn som ett särskilt adelsmärke. Ni minns väl hur företag i andra branscher skröt med ”Intel inside” eller att plagg hade Gore-Tex? ISO-certifiering går ju hem i vissa kretsar – varför inte revisionsbyråns certifiering?

Ja, jag vet att det kräver åtaganden och verifierbarhet. Hittar ni nya sätt att bedöma trovärdigheten hos era kunders påståenden, även de som inte gäller finansiell redovisning, så tror jag att även det går att lösa.

Då löser sig även byrårotationen av sig själv. Revisorerna kommer själva att vilja ha en nyförsäljning relativt ofta. När kunden märker att marknadens förtroende ökar till följd av skicklig revision så vill de göra analyser enligt byråns recept. Efter några år erbjuder kanske en annan byrå en ännu mer relevant genomlysning. Att bli ”husrevisor” i åratal kan väl inte vara så kul. EU-regler om påtvingad rotation kommer inte att bli operativa för sådana intressanta, differentierade byråer. Alla framsynta företag kommer självmant att byta oftare.

Nils-Göran Olve är gästprofessor vid Uppsala universitet, konsult och författare

Som en jakt på spöken

Egentligen blir jag inte överraskad av hur EU-parlamentets färska utvärdering sågar EU-kommissionens revisionspaket. Men det känns ändå gott att äntligen få läsa i ett dokument från Bryssel att det kanske inte var revisorn som utlöste finanskrisen 2008. Jag uppskattar också de rättframma skrivningarna om att kommissionen inte har lyssnat på intressenterna. Att kommissionen inte ens tog notis av EU-parlamentets synpunkter innan man beslutade om sitt förslagspaket kan komma att kosta (för fler än bara kommissionen, är jag rädd). Redan kung Salomo sa på sin tid: ”… klok den som lyssnar på råd” (jag vågar inte ta med början på det ordspråket).

Ja, men vem eller vilka ska man lyssna på? Den som följer mig på bloggen vet att jag vill släppa revisionen fri, så fri den någonsin kan bli från politisk inblandning. Jag menar att revisionen utvecklas bäst i fri konkurrens på marknaden. Då blir det också lättare att sluta gapet mellan intressenternas förväntningar och vad revisionen faktiskt levererar, därför att det blir mycket tydligare vilka intressenterna är. I den lagstadgade revisionen är detta inte lika klart. På alla internationella möten talar man sedan ca 10 år tillbaka med största respekt om en viktig men svårfångad intressent – ”the public interest”. Men ingen är riktigt säker på vem det är. Inte ens den globala branschorganisationen IFAC, som flitigast av alla hänvisar till ”the public interest”, tycks veta det. För nu går IFAC ut och vill få synpunkter i frågan.

Är detta värt att grubbla över? Tja, om det s.k. förväntningsgapet (som många gånger är ett kunskapsgap) ska kunna slutas måste vi givetvis vara överens om vilka intressenterna till revisionen är. Annars blir arbetet med att sluta gapet som en jakt på spöken – det blir aldrig träff.

Håll med om att vi har en spännande situation: en EU-kommission som inte lyssnar och en jätteviktig intressent som varken talar eller syns.

Revisionen måste släppas fri!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén