Precis när jag börjar skriva på den här ledaren öppnas stämman i SCA. En händelse som ser ut som en tanke, för jag tänker skriva om transparens. Och är det något bolag som i år har tvingats till extra öppenhet och transparens så är det väl SCA.

Förutom den ordinarie revisionen har det genomförts två granskningar inför stämman i SCA. Aktieägarna har därigenom fått ett mer omfattande beslutsunderlag än normalt. Jag noterar dock att ”mycket vill ha mer”. Det har ju höjts flera röster för att göra ytterligare och mer heltäckande granskningar.

Så här skrev jag på min blogg för något år sedan: ”Trust me”, säger James Bond till sin medföljande (ofta en så kallad Bond-brud) före hoppet från klippan eller ut ur flygplanet. Om han först hade redogjort för alla fysiska förutsättningar för hoppet hade förtroendet eller tilliten minskat. Alltför mycket kontroll och transparens leder fel.”

Kanske en lustig jämförelse, men är det säkert att det blir bättre med maximal öppenhet och transparens? Ska aktieägarna verkligen få veta precis allt? Jag svarar nej!

Jag vill självfallet att det ska vara ordning och reda i ett företag. För förtroendet och tilliten måste beslut tåla ljuset och vara ekonomiskt och etiskt försvarbara. Men utredning på utredning riskerar att man till slut går vilse och inte ser vad som är verkligt väsentligt. Så någonstans tror jag att det finns en optimal transparens.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som kommer att hända när revisorn från och med räkenskapsåret 2016 utvidgar sin rapportering i företag av allmänt intresse, det vill säga noterade och finansiella företag. När revisorn öppet börjar berätta om risker för fel och om sådant som varit särskilt problematiskt dyker det säkert upp nya frågetecken hos aktieägare och andra intressenter. Hur ska det hanteras i praktiken?

Det finns en möjlighet som sällan utnyttjas, nämligen att aktieägarna på stämman uppdrar åt revisorn att granska särskilda områden utöver vad som följer av det ordinarie uppdraget. Det måste ju vara bättre än att i efterhand fråga revisorn varför det och det inte täcktes av revisionen.

Jag må vara en drömmare, men jag vill aldrig ge upp hoppet om att årsredovisningarna ska utvecklas till att bli transparenta och bra beslutsunderlag. Årsredovisningen ska berätta om företagets resa – både bakåt och framåt i tiden – utan att för den sakens skull behöva vara särskilt omfattande. Jag tror för egen del att tyngdpunkten efter hand kommer att flyttas från den finansiella rapporteringen till den icke-finansiella. Siffrorna förutsätts vara rätt, men det intressanta för den som konsumerar informationen måste vara att förstå hur företaget kan skapa värde på lite längre sikt. Det är också därför jag hoppas på utvecklingen mot så kallad integrerad rapportering där den finansiella informationen integreras med relevant information om styrning, hållbarhet, möjligheter och risker.

Tills en sådan redovisning blir verklighet i såväl små som stora företag kan mycket ändå göras. Den stora potentialen ligger i förvaltningsberättelsen. Det kommer då och då propåer om att förvaltningsberättelsen kan tas bort i mindre företag. Det tycker inte jag, tvärtom är förvaltningsberättelsen en viktig del av reseskildringen.

Redovisningskonsulter och revisorer kan här aktivt bidra till att informationen inte blir alltför knapphändig. Det bästa knepet är att sätta sig i en bekväm fåtölj, gärna med fötterna på bordet, och studera årsredovisningen ur olika perspektiv. Oj, vad man ser bra då!

Sedan är tillgänglighet till informationen förstås en viktig delkomponent i transparens. Vad hjälper det om årsredovisningen är perfekt i alla avseenden om ingen får se den förrän sex eller sju månader efter bokslutsdagen?

Till sist konstaterar jag att även transparens har olika teman över tiden. Tidigare var ersättningar och bonusar under luppen. Nu har uppmärksamheten kring SCA gjort att kultur, moral och etik kommit högt upp på agendan. Vad blir nästa område?

Ledare i Balans #5/2015