Jag har märkt att man i fler och fler sammanhang trycker på vikten av integritet. Det är aldrig någon som säger emot, men samtidigt finns det alltid ett frågetecken i luften – vad betyder egentligen integritet?

Ibland menar vi personlig integritet (t.ex. på Facebook) och ibland moralisk integritet eller civilkurage. I näringslivet möter vi också uttrycket. Om vi nu efterlyser mer av integritet så är det ju bra om vi vet vad vi menar. Internationellt talas allt mer om behovet av integritet i affärslivet. FEE, som företräder revisions- och rådgivningsbranschen på Europanivå, har i dagarna sammanställt kommentarer till ett Discussion Paper om just integritet. Och i den svenska Styrelseboken anges som den första av tio etiska riktlinjer att en styrelseledamot ”ska ha hög integritet och vara modig”. I Fars yrkesetiska regler sägs att en medlem ska ”utföra samtliga uppdrag med integritet”. I kommentaren framkommer att integritet här tar sikte på hederlighet och sanningsenlighet. Något mer står det inte.  

För mig personligen handlar integritet framför allt om att stå för sin åsikt, även när det blåser. Integritet kostar alltså. En som fick känna på detta var Sokrates som pliktade med sitt liv. Integritet är också, tycker jag, att kunna erkänna fel, brister och okunskap – det är kanske det mest krävande som finns … Även Sokrates var inne på det spåret när han insåg att ”klokast är den som vet vad han inte vet”.

I lagar, regler och koder ställs det ofta krav på egenskaper som oberoende, objektivitet, opartiskhet och självständighet. Men är det kanske integritet som efterfrågas? 

Det viktigaste går inte att fånga i regler. Och tur är väl det!?