Egentligen blir jag inte överraskad av hur EU-parlamentets färska utvärdering sågar EU-kommissionens revisionspaket. Men det känns ändå gott att äntligen få läsa i ett dokument från Bryssel att det kanske inte var revisorn som utlöste finanskrisen 2008. Jag uppskattar också de rättframma skrivningarna om att kommissionen inte har lyssnat på intressenterna. Att kommissionen inte ens tog notis av EU-parlamentets synpunkter innan man beslutade om sitt förslagspaket kan komma att kosta (för fler än bara kommissionen, är jag rädd). Redan kung Salomo sa på sin tid: ”… klok den som lyssnar på råd” (jag vågar inte ta med början på det ordspråket).

Ja, men vem eller vilka ska man lyssna på? Den som följer mig på bloggen vet att jag vill släppa revisionen fri, så fri den någonsin kan bli från politisk inblandning. Jag menar att revisionen utvecklas bäst i fri konkurrens på marknaden. Då blir det också lättare att sluta gapet mellan intressenternas förväntningar och vad revisionen faktiskt levererar, därför att det blir mycket tydligare vilka intressenterna är. I den lagstadgade revisionen är detta inte lika klart. På alla internationella möten talar man sedan ca 10 år tillbaka med största respekt om en viktig men svårfångad intressent – ”the public interest”. Men ingen är riktigt säker på vem det är. Inte ens den globala branschorganisationen IFAC, som flitigast av alla hänvisar till ”the public interest”, tycks veta det. För nu går IFAC ut och vill få synpunkter i frågan.

Är detta värt att grubbla över? Tja, om det s.k. förväntningsgapet (som många gånger är ett kunskapsgap) ska kunna slutas måste vi givetvis vara överens om vilka intressenterna till revisionen är. Annars blir arbetet med att sluta gapet som en jakt på spöken – det blir aldrig träff.

Håll med om att vi har en spännande situation: en EU-kommission som inte lyssnar och en jätteviktig intressent som varken talar eller syns.

Revisionen måste släppas fri!