För att skapa förtroende behövs en hög grad av öppenhet och transparens, det är nog alla överens om. Och sedan flera år är just transparens ett frekvent begrepp i samband med bolagsstyrning och såväl finansiell som icke-finansiell rapportering i större företag.

Samtidigt finns det en strävan att förenkla de mindre företagens rapportering, något som ju kan leda till minskad transparens. Ett exempel är förslaget att mikroföretag inte ska behöva lämna upplysningar om väsentliga händelser. Men då uppkommer risken att årsredovisningen inte längre är ett bra beslutsunderlag.

På vilken nivå ligger då förväntningarna om transparens? Ska aktieägare och andra intressenter få veta ”allt”? Eller väcker det bara nya frågor? Behovet av fyllig information har i vart fall medfört att de noterade bolagens årsredovisningar har blivit minst sagt voluminösa, kanske så omfattande att läsekretsens storlek går mot noll. Det är ju inte bra om årsredovisningen ska vara ett relevant beslutsstöd.

Trycket på ökad transparens påverkar också revisorn. Snart är epoken med ”rena revisionsberättelser” över i företag av allmänt intresse, dvs. noterade och finansiella företag. För nu ska revisorn – sin tystnadsplikt till trots – börja rapportera om sin syn på särskilt betydelsefulla områden och risker för väsentliga felaktigheter.

Allt detta gör att det nu finns anledning att diskutera vad som kan anses vara optimal transparens. Tillsammans med Nasdaq, Institutet för Näringslivsforskning och Transparency International arrangerar FAR seminariet ”Transparens – vad aktieägare verkligen måste få veta” torsdagen 23 april på eftermiddagen. Vi kommer då att belysa ämnet ur olika vinklar, bland annat ska Skanska berätta om sina erfarenheter och det blir även en internationell utblick (läs mer om seminariet och anmälan här).

Jag hoppas att du också vill komma med dina erfarenheter och funderingar kring hur företag praktiskt ska kunna möta bl.a. aktieägarnas förväntningar om öppenhet och transparens. Så väl mött 23 april!